Jag tillhör den skara av personer som nästan alltid uppskattar Seth Rogen. Han är dock alltid bättre som birollskaraktären som får hålla sig nära smaklöshetens gräns för att mjölka skämt, därför kände jag att han kunde göra ett riktigt bra jobb som birollsinnehavare i denna film. Att filmen dessutom är baserad på manusförfattaren, och tillika Rogens vän, Will Reisers liv fick mig mer bekväm kring ett koncept som skulle kunna vara katastrofal. För cancer är fan inte roligt.

Reiser, Rogen och deras Evan Goldberg som varit med och producerat filmen säger att de gjorde den här filmen för att inga filmer som de sett har reflekterat hur de kände och reagerade när de fick reda på att Reiser hade cancer. På ett sätt känns det rätt arrogant, på ett annat helt korrekt. Oavsett vad man tycker om deras intentioner så är resultatet en rätt osminkad och trovärdig historia.

Jag skrattar flera gånger mer åt karaktärer och situationer än direkta skämt eller handlingar. Rogen är roligast när hans karaktär missar sina skämt eller när han tagit steget mot humor och måste bromsa sig för att situationen inte "får" skämtas om. I två fantastiska biroller gör Philip Baker Hall och Matt Frewer några av sina bästa insatser jag sett. Jag skulle beskriva dem som två cancersjuka Waldorf and Statler med drogpreparerade mandelbiskvier som främsta vapen mot smärtsamma behandlingar och mörka framtidsutsikter.

Anna Kendrick och Bryce Dallas Howard kämpar mot två helt olika men samtidigt minst lika komplicerade roller. Kendrick måste vara både irriterande småvuxen men samtidigt charmigt godhjärtad och lyckas rätt bra, synd bara att rollen är i princip identiskt byggd som den hon gjorde i Up and Away. Howard jobbar med en rätt elakt skriven variant av den själviska flickvännen. Hon lyckas dock få fram en relativt dubbelbottnad figur som lätt bara kunnat vara elak. Jag känner faktiskt för henne, även om karaktären egentligen är ett asshole.

Gordon-Levitt visar varför han gång på gång hamnar på listor över främsta unga skådespelare i Hollywood just nu. Rollen är väldigt tillbakadragen och han får ofta reflektera andras känslor mer än faktiskt spela ut. Något han gör bra även om han säkert kan uppfattas som lite tråkig. När hans "bedövning" väl släpper gör han det dock med råge och gör det bra. Framför allt en liten men ack så viktig scen mot slutet av filmen mot Angelica Huston i rollen som hans överbeskyddande mor, är helt perfekt. Ett perfekt fraserat ord räckte för att förmedla månader av undertryckt rädsla och ångest. Oscarnominering? Mycket möjligt.

Det är härligt med filmer som på riktigt får en att både skratta och gråta och som gör det utan att egentligen mjölka varken komedin eller tragedin utan bara öppnar ett fönster till en scen ur en människas liv. Det krävs både mod och skicklighet att försöka sig på svart humor, 50/50 lyckas utmärkt med sitt uppsåt.

I samarbete med Filmtrailer.se