Oj, oj. Det här var arty.

Efter tio-femton minuter med skådespelare som talar utanför bild, är ur fokus eller bara visas bakifrån i nacknivå, var jag faktiskt beredd att lämna salongen - en ganska drastisk handling i min värld. Jag hade redan sett en alltför tidigt lagd pressvisning (Polis) och började känna mig såväl trött som irriterad i luvan. Men jag stod ut och… kan inte säga att jag ångrade beslutet.

Jag har inte sett snart fyrtioårige greken Yorgos Lanthimos genombrottsfilm Dogtooth som kom 2009, men jag har förstått att det rör sig om ett ganska "extremt" verk om en dysfunktionell familjesituation med såväl incestuösa som sadistiska inslag. Dagsaktuella Alper toppar troligtvis inte dessa tidigare "ytterligheter", men befinner sig som ni säkerligen redan förstått inte heller på den gängse fredagsmysskalan.

Vi får följa en säregen grupp människor som av någon ej förklarad anledning önskar agera substitut för nyligen avlidna människor. Det finns någon typ av företagsekonomisk förklaring till det hela, men ändå inte, eftersom den kufiska gruppen - som går under namnet Alper - verkar ha ett eventuellt ekonomiskt vinstintresse väldigt långt ner på respektive medlems personliga agenda.

Det hela utspelas i ett på färgskalan grå-brun-murrigt Grekland (som nog aldrig någonsin visats upp så här "fult" på film) och tankarna går i första hand till filmversionen av Kazuo Ishiguros mästerliga roman Never Let Me Go kombinerat med Roy Anderssons filmestetik (det skulle absolut inte förvåna om just svenske Anderssons samlade verk ingår i Lanthimos privata DVD-samling).

Lågbudget, ytterst konstnärligt (skulle t.o.m. kunna dra till med såväl pretentiöst som arty-farty) - men trots allt, åtminstone för personlig del, vägvinnande i längden. Har du däremot svårt för det väl personliga filmskapandet kan du direkt skippa ett biljettinköp. Betyget hamnar kanske lite fegt på ett mittemellan, men Alper känns trots allt bättre på pappret än på celluloid; lite mer kött på benen hade nog inte skadat.