Dvdforum fick chansen att testa två av multiplayer-lägena i det kommande Aliens vs Predator när Sega och Rebellion var i Stockholm förra veckan. Det handlade om Alien Infestation och Predator Hunt.

Vi är sex Colonial Marines på uppdrag i en okänd regnskog, plötsligt piper min rörelsedetektor till. Rakt framifrån kommer något farande med övermänsklig hastighet, jag sätter mig ner och siktar längs min karbin bort mot den mörka djungeln med rörelsedetektorn blinkande i ögonvrån. Närmare och närmare kommer hotet, nu borde jag se varelsen men punkten på den gröna skärmen tar sig ända fram till mig utan att jag får visuell kontakt. Den varma svetten som rinner längs ryggraden känns plötsligt iskall. Bakom mig hör jag ett väsande ljud, jag snurrar runt och skjuter i blindo mot min osynliga fiende, då förstår jag att det redan är för sent.

Precis så känns det att spela Predator Hunt som marinsoldat. Predatorn är helt överlägsen man mot man, det jag får hoppas på är att den som spelar rovdjuret attackerar min medspelare före mig så jag kan skjuta besten i ryggen. Spelsättet går ut på att en spelare är Predator och resten är marinsoldater. Predator-spelarens mål är att ha ihjäl så många soldater som möjligt under en specificerad tidsram. Det går alltså inte att hugga ihjäl en ensam soldat och sedan slå på det kamouflage som gör honom i princip osynlig och vänta ut tiden. Om Predatorn inte har ihjäl någon inom 60 sekunder så får någon annan spelare ta över den överlägsna rollen, på samma sätt belönas den marinsoldat som lyckas sänka Predatorn. Roligt, intensivt och spännande.

Nästan lika underhållande är Alien Infestation. Återigen blir en av spelarna utsedd till utomjording, skillnaden är att de soldater som tas ner av Alien-spelaren själva återföds som slemmiga svarta monster. Vinnaren är den Alien som har ”smittat” flest soldater, den soldat som dödad flest Aliens eller den soldat som överlever under en minut när alla andra har smittats. Just den sista minuten fick jag bara uppleva en gång, jag hade fått tag i en eldkastare och lyckades rosta två motståndare innan den tredje smög upp bakom mig och tog en tugga av min hjärnbalk.

Kontrollen är väldigt enkel och lätthanterlig, att spela Alien är absolut det mest primitiva men inte alls det enklaste. Eftersom man inte har några avståndsvapen är smygandet det viktigaste, att springa på väggarna har gjorts mer intuitivt med en enkel markör som hela tiden hjälper dig att hålla koll på upp och ner. Marinsoldaten har en vanlig shooterstyrning, i de mörkaste delarna av djungeln kompenseras människans dåliga mörkerseende med en rejäl ficklampa. Även om ett begränsat synfält är bättre än inget synfält så ligger stor del av skräckkänslan i att inte veta vad som gömmer sig i mörkret (eller snarare var det gömmer sig).

Predatorn är spelets mobbare. Jag såg på när en finsk journalistkollega slaktade två marinsoldater, de stod precis bredvid varandra och den ena soldaten märkte inte att kollegan försvann. Den erfarna speljournalisten reducerades till den typ av korkad AI som alltid får så mycket kritik i spel som detta.

Förutom dessa två spel kommer slutversionen ha många andra flerspelarlägen och även en tredelad kampanj för solospelare. För att få lite mer koll på hur Rebellion tänkt när de snickrat ihop den kampanjen träffade vi Jason Kingsley, en av spelstudion Rebellions grundare, för ett snabbt samtal i centrala Stockholm. I ett ljust och hemtrevligt mötesrum i Piperska huset berättar han om den grisiga spelserie han arbetat med i nästan tjugo år.

Vilken av de åtta filmerna har varit inspiration för spelet.
Först och främst är det Alien, Aliens och Predator som är våra stora inspirationskällor. Alien är genial på ett sätt, Aliens på ett helt annat och Predator är en klassisk machorulle, ”I don't have time to bleed” och så vidare. Alla är starka filmer med starka karaktärer, de nya filmerna kom efter vårt första spel och vi på Rebellion har hållt på 16-17 år med den här spelserien (Aliens vs Predator kom 1994 till Atari Jaguar reds anm,). Vi har använt några saker från de nya spelen i vårt spel, till exempel delar av Alien-templet, men det är framför allt de tre första som legat till grund för spelet. Sen är det faktiskt så att de filmerna har baserats ganska mycket på saker som vi introducerade i våra spel.

Ja ni gjorde ju två riktigt bra spel som bidrog till två riktigt dåliga filmer, hur känns det?
[Jason rycker på axlarna när jag påstår att filmerna är dåliga och ser ut som att han inte vill ta i frågan med tång]

- Jag tänker inte tala illa om något jag inte varit inblandad i, men de riktade in sig på en lägre åldersgrupp. Det kan inte vi göra, det går inte att göra det spelet vi ville och samtidigt undvika en PEGI 18-märkning.

Kommer vi att känna igen några karaktärer från filmerna?
Nej, konceptet Colonial Marines finns kvar men spelet utspelar sig 20 år efter Alien 3. Marines har numera kunskap om de utomjordiska raserna så de blir inte överraskade på samma sätt som tidigare. Weyland-Yutani finns fortfarande med i bakgrunden med sina skumraskaffärer men inga karaktärer från filmerna kommer att vara med.

Är det ett skräck- eller actionspel?
Mestadels är det ett actionspel, jag skulle säga att det är ungefär 60-40 action/skräck. Det beror också på vem du väljer att spela med, som Marine är det mestadels skräck, som Alien blir det mer action förstås. Predatorn är starkare och mer teknologiskt avancerad så spelar man den karaktären är det inte meningen att du ska vara rädd.

Vad har ni gjort annorlunda med ert tredje spel, förutom grafiska förändringar som kommer med möjligheten att programera till starkare maskiner?
Egentligen är det inte så mycket nytt rent speltekniskt. Vi ser spelet mer som utveckling än revolution, vi har polerat de delar som var bra helt enkelt. Vi har också gjort spelet mycket svårare för den som vill ha en riktigt utmaning, samtidigt är det lättare för den som bara vill uppleva spelets historia, för det finns en historia i det här spelet. I det första var det mera något som sattes till för att vi behövde en historia och därför kändes det lite konstlat, här har själva berättelsen fått mer plats. Nu är det inte som film, där är berättelsen det absolut viktigaste antar jag men det går ju att göra fullständigt geniala spel som inte har någon historia alls, ta Tetris till exempel. I vårt spel är berättelsen inte det viktigaste, spelbarheten står i centrum, men den tar mer plats än i tidigare spel.

Fenomenet Aliens vs Predators har ju en stor fanskara, har ni nyttjat den på något sätt?
Nej inte direkt. Vi lyssnar såklart på våra fans, men bara passivt. Många av de är, hur ska jag säga det, excentriska och kommer ibland med helt knäppa idéer. Ganska ofta finns det något bra där och ännu oftare bekräftar de att vi är på rätt spår. Internet är som Vilda Västern, om man använder det rätt så kan det leda till något väldigt kraftfullt. Sen har vi ju faktiskt ett ganska gott rykte bland våra fans så det gäller att leva upp till förväntningarna.

Räcker det att leva upp till förväntningarna? Vill man inte toppa sina tidigare verk?
Visst vill man det men samtidigt, om du varit banbrytande en gång, kan du verkligen vara det igen? Vi vill förstås att folk ska bli glatt överaskade av vårt spel men vi har satt ribban så pass högt med de tidigare spelen att vi är jätteglada om vi kan klara av att nå dit igen. Det tror jag att vi har gjort, de som har fått testa spelet är alla positivt inställda.

Slutligen, vad är det som gör Aliens vs Predators till en så pass bra grund för ett spel?
Det är de tre arterna och balansen mellan dem. Att de väger upp varandra och att det inte finns någon självklar vinnare.

Aliens vs Predators släpps, om allt går som tänkt, februari 2010.

Diskutera spelet här