Maciek  (Zbigniew Cybulski)) är en ung och lite kaxig medlem av motståndsrörelsen i Polen under andra världskriget. Dagarna efter kriget har tagit slut har han fått i uppdrag att mörda en man. Han tar in på samma hotell som det tilltänkta offret bor på, för att invänta det opportuna tillfället, efter en bankett som hålls till en blivande ministers ära. I baren jobbar en ung kvinna som Maciek lär känna och det mötet får honom att börja önska ett annat slags liv än det han för tillfället lever.

Andrzej Wajdas  svartvita genombrottsfilm har alltid stått högt i kurs på diverse ”bästalistor” jag sett genom åren men det har aldrig blivit av för mig att se filmen förrän nu och jag kan inte påstå att jag blev besviken. Det är en svartvit film som ger intryck av att vara inspirerad av en del noir men ändå känns europeisk då den trots det lite tuffa ämnet är en huvudsakligen dialogbaserad film. Manuset är riktigt intressant och man har skapat några riktigt spännande karaktärer. Den lite småstrulige och lätt aggressive huvudpersonen är kanske filmens största behållning. Han är inte helt lätt att sympatisera med om man ska gå efter traditionell filmhjältestandard men det ges ändå en ganska realistisk bild av en lite omogen och arrogant smågangster som har hittat ett spännande sätt att leva i motståndsrörelsens namn. Men nu får han som sagt anledning att revidera sina prioriteringar och en känsligare sida tittar fram, även den på naturlig väg. Zbigniew Cybulski blev kallad östeuropas James Dean och det är lätt att förstå varför.

I övrigt har jag störst problem med att expositionen är lite rörig vilket jag tror är ett försök att vara sofistikerad, men för mig leder det till att det tar en bit in filmen innan jag riktigt fattar vem som är vem och hur de förhåller sig till varandra. I övrigt är berättelsen och dialogen riktigt bra.

Vad som det däremot inte finns några som helst problem med är ett riktigt fint noir-inspirerat foto med skuggor och starka kontraster som verkligen skapar dramatik i bilden. Bildkompositionerna är också genomtänkta och delikata även om ingenting är direkt originellt.  Det används en hel del djupfokus som ger ett lite speciellt utseende men jag tycker det är en fin krydda som ytterligare förstärker spänningen. För det är något spännande över filmen, inte i det traditionella Hollywoodmanéret där man smyger i dörrar med dragna pistoler, utan mer på planet: Hur ska det gå? Helt enkelt eftersom europiesk film lättare kliver utanför mallarna.

Filmens huvudperson är Maciek och på ytan handlar det verkligen om honom men runt honom utspelar sig ett större drama som är minst lika intressant. Det rör sig om hur man landar på fötter när kriget är slut. Nationalister och kommunister som tidigare var enade i motståndsrörelsen är plötsligt fiender från ena dagen till den andra. Hur hittar man en väg framåt i den allmänna oredan? Inget av det här rör sig på ytan i filmen men man får entydig bild av att det är en svår ekvation att få ihop för samtliga inblandade.

Aska och diamanter är en klassiker från en tid då östeuropeisk film var mycket väl ansedd. Det är ett tätt och spännande drama om en man som ter sig verklig och blodfull mitt i en kaotisk tid och det är det är svårt att inte fångas av hans öde trots att han inte nödvändigtvis är någon klassisk filmhjälte. Det finns några oklarheter i manuset som stör mig inledningsvis men det är ett mindre problem. Jag tycker nog att man ska försöka se den här filmen om man inte redan har gjort det.