Om det är något man lärt sig av en Teveserie från HBO så är det att produktionsvärdena nuförtiden (i stort sett) alltid är skyhöga. Producenter, regissörer och manusförfattare av tyngd ligger bakom den här serien - Boardwalk Empire - och så slänger man in en rätt rejäl budget i det hela som möjliggör fantastiska kulisser. Slutsumman blir, lätt uträknat, att serien både ser och känns fantastiskt påkostad. Men finns det någon substans bakom den påkostade fasaden?

Serien
Året är 1920 och det är bara timmar kvar till spritförbudet ska gå igenom i Atlantic City. I talarstolen står Nucky Thompson (Steve Buscemi) och håller ett rörande tal för stadens kvinnor om hur hans far föll offer för alkoholen och försakade sin familj. I snabb takt presenteras sedan en rad nyckelkaraktärer: Nuckys chauför James "Jimmy" Darmody (Michael Pitt), Nuckys bror tillika polischef Elias (Shea Whigham) och en rad andra ansikten som ska komma att betyda mycket för handlingen. Även fast spritförbudet tas i bruk skålas det friskt och vi får också lära oss att Nucky är en generös man som gärna sprider sina pengar omkring sig - pengar han tjänar genom att samla in skatt i staden, och på andra - inte helt rumsrena - metoder. Med ett spritförbud kan man givetvis trissa upp priserna, och när ens bror är polischef är det enklare att smita undan granskningen. En dos specialagenter sätts dock in för att se till att reglerna följs - och kopplingarna pekar snabbt ut Nucky som mannen som ligger bakom det mesta i Atlantic City.

Där första avsnittet behandlar små sidohandlingar, vilka alla ska finna sitt sätt att integreras i det stora hela så tar det ganska snabbt fart. Det behövs inte många episoder innan ribban är högt lagd, och även om det inte är särskilt sympatiska eller rumsrena män och historier vi har att göra med så blir allting familjärt och bekant. Som i alla riktigt bra serier kretsar det kring karaktärsporträtten - och att se Steve Buscemi så självsäkert axla rollen som Nucky är en fröjd. Närvaron, pondusen och skådespeleriet är fullkomligt lysande. Detsamma gäller många andra skådespelare: Michael Pitt är briljant som Jimmy: Pojken som återvänt hem från kriget och som arbetat åt Nucky sedan länge men nu vill ha en större del av kakan och en större mening än att bara vara en chauför.  Många roller känns, och förmodligen är, skräddarsydda och även fast dom allra flesta är fiktionela dyker det upp ett par historiska ansikten här och var under berättelsens gång och hela ensemblen klarar sig fantastiskt väl gällande porträtten av alla karaktärer som antingen har en stor roll eller bara skymtar förbi.

Sprit, kvinnor, pengar och sex är kanske dom lättaste ledorden att beskriva Boardwalk Empire med och så får man addera en stor dos av politik, korruption, lite våld och gansterfasoner. Men här finns framförallt en väldigt bra skriven dialog och handling. Där är dock en del nakna kvinnokroppar, blod,  våld och scener som känns lite vågade bara därför att. Prostituerade var givetvis en del av den tiden - men ibland känns det som att man mest vill visa hur långt man vågar gå genom att visa en naken kvinnokropp. Som tur är koncentrerar man sig desto mer på att verkligen ge karaktärer en mening att fylla. Jag har, givetvis, ingenting emot kvinnors bröst och rumpor men sedan ett par år tillbaka är det lite som att HBO gjort det till ett signum i sina serier: Att visa upp så mycket naken kvinnohud som möjligt. Att säga att all nakenhet är en del av historien vore att ljuga - givetvis finns det ett skäl till att karaktärer klär av sig och har sex - men med vissa undantag så finns det ändå en tanke och en atmosfärisk poäng med det. Karaktärerna känns som att de har mening i sammanhanget och dialogen är både trovärdig och väl framförd. Den politiska sidan är intressant, och gansterfasonerna och korruptionen är underhållande. Alla vill ha sitt av den stora kakan av pengar och ingen drar sig för hur man ska få en så stor bit som möjligt. Samtidigt finns det män som vill upprätthålla lagen så bra det bara går. Mixen och storyn kan ibland bli lite rörig när en del namn slängs hit och dit - men nerven finns genomgående och ökar med tiden.

Den första säsongen bjuder på tolv avsnitt i en serie som nu också avslutat sin andra säsong i Amerika, och detta är tolv avsnitt av hög klass - ju längre serien går och ju mer vi får känna karaktärerna desto bättre blir den. Med namn som Martin Scorsese, Mark Wahlberg och Terence Winter (som bland annat producerat TV-serien Sopranos) är det inte så svårt att förstå att det hela är välgjort, välspelat och underhållande. HBO har lyckats fånga mitt intresse ordentligt - igen.

Bild
På tolv avsnitt hinner man få en hel del insikt i bilden och som slutsats kan jag säga att den är mycket, mycket bra. Dock är kvalitén lite varierande vilket ju givetvis snarare kan bero på foto/ljussättning - ibland får vi knivskarpa bilder men ibland är bildens helhetsintryck inte riktigt lika bra. Totalt sett är det dock en mjuk, fin och klar bild som presenteras. Den enda större invändningen jag har - och som hindrar betyget att klättra mot toppbetyg - är att detaljerna inte kommer fram riktigt så bra som jag sett på andra serier. Det är en epok med fina kostymer och klänningar - men jag känner aldrig riktigt det där knivskarpa i detaljerna som jag sett att formatet erbjudit mig förut. Detta är väl egentligen den enda större invändningen jag har.

Ljud
Klar dialog, fylliga musiknummer och genomgående bra tryck i ljudet. Jag hade önskat mig lite mer av mixen men sett till epoken det utspelar sig under är det ju liksom inga storslagna effekter eller förbisusande fordon som direkt kan presenteras. Ljudet är överlag, precis som bilden, riktigt bra och som helhet är det en fröjd att insupa den atmosfär som serien erbjuder.

Extramaterial
Det är ett hyfsat matigt material som ligger spritt mellan skivorna men tyvärr inte riktigt sådär djupdykande som jag hade önskat. Making Boardwalk Empire handlar mest om att regissörer, skapare, producenter och skådespelare får sitta och berätta lite om historien. Dock sägs det en del intressanta saker. Creating the Boardwalk var det jag såg mest fram emot - men även om det är riktigt skoj att se hur det är uppbyggt så är den drygt fem minuter långa inblicken alldeles för kort. Sedan vill jag ställa mig frågande till den här typen av "Enhanced viewing" som dyker upp på Blurayutgåvor. Visst - här finns en del skoj material att tillgå men det blir lite mycket när man ska se episoden igen liksom. Jag prövade att se lite av det, men behöver nog låta serien och intrycken vila ett tag innan jag ser om hela avsnitt på det här viset - då kanske det fyller en större funktion. I övrigt är det hyfsat intressanta ljudspår och en rätt bra dokumentär kallad Atlantic City: The Original Sin City som ger bra bakgrund till serien.

Sammanfattning
Fantastisk scenografi och kostym, minnesvärda karaktärer och en historia som långsamt byggs upp. Boardwalk Empire har ett gäng stunder som är lite småsega men sett till helheten är detta en fantastisk mix av gangsterdrama och politiska intriger - allt utspelat under ett 1920-tal med fina musiknummer och en dos av sex och sprit. Steve Buscemi och Michael Pitt är lysande i huvudrollerna - och dialog och handling är fantastiskt välskrivna. Bilden och ljudet matchar produktionen bra, det är en fröjd för både ögon och öron. När det gäller det extramaterial vi får så känns det hyfsat - det känns dock som att man hade kunnat göra mycket mer. Utgåvan är värd att köpa för den bra bilden och ljudet - och framförallt för att serien i sig är ruskigt bra.