David Shayne är en neurotisk manusförfattare som drömmer om framgång men skriver för komplicerade och dystra pjäser. Desperat att få regissera på Broadway tackar han ja när gangsterbossen Nick Valenti erbjuder sig att finansiera det hela. Det är bara ett problem, Valentis flickvän Olive måste få en roll. David lyckas locka den gamla stjärnan Helen Sinclair att spela en av rollerna men under repetitionerna står det klart att manuset inte håller. Som tur är visar det sig att Olive livvakt Cheech har en dold talang för manusförfattande och med hans hjälp blir snart pjäsen en succé.

Bullets over Broadway är inte en av Allens större filmer även om jag hört väldigt mycket gott om den under åren. Den är smårolig, farsliknande med typisk Allenhumor om sex och neuroser. Men någon Annie Hall är den inte. Framförallt är den första halvtimmen väldigt lam och tråkig. Filmen tar mer fart när repetitionerna är igång och konflikterna kommer fram på scen. Men förfärligt eller hysteriskt rolig som det står på omslaget vet jag inte om den är. Bäst med filmen är hur fint skådespelarna fungerar ihop. Alla passar bra in i sina roller och ingen sticker ut som udda. Woody Allen har denna gång valt att bara stå bakom kameran och göra John Cusack till sitt yngre alter ego, som girig på framgång säljer sig själv och sin pjäs. Under filmens gång omprövar han sitt beslut och börjar även fundera på vad det innebär att vara en konstnär och om det verkligen är rätt val för honom.

Detta är nog det mest intressanta med filmen, Davids kamp inombords mellan vilja att bli erkänd som konstnär och det undermedvetna neurotiska att han kanske ändå inte är ämnad för detta. Går det att kombinera livet och konsten eller måste någon ge vika? I början konstaterar en person att alla stora konstnärer har dött fattiga, utblottade och fått erkännande först efter sin död. Är det priset man måste betala för att bli konstnär? Dessa funderingar tillsammans med Allens humor är filmen behållning. En charmig liten pärla men kanske inte så mycket mer.