Larrys fru bestämmer att de tillfälligt ska adoptera familjen Black som fallit offer för orkanen Edna. Att släppa in en grupp behövande i huset är ingenting som intresserar Larry, men med tiden upptäcker han att det är ganska praktiskt att ha den kaxiga Leon i närheten när konflikter kan uppstå.

Regissörerna Larry Charles (Borat, Brüno och Religulous) och Robert B. Weide (Hopplös och hatad av alla) har bara regisserat två respektive ett avsnitt var i sjätte säsongen till skillnad från tidigare då de hållit i trådarna under majoriteten av säsongerna. Jag vet inte hur mycket detta kan ha påverkat säsongen men jag inbillar mig att det krävs en viss typ av människa för att säga till Larry David att man ska göra en tagning till. En del avsnitt i mitten av säsongen saknar ett riktigt flyt och det är en gåta för mig att de inte har tagit tillvara på möjligheten att visa upp Larry som familjefar. De sista minuterna av säsongen är ett bevis på hur roligt det hade kunnat vara. Det kan mycket väl vara den roligaste säsongsavslutningen i en serie någonsin.

Även början av säsongen bjuder på några av de allra roligaste stunderna i hela serien. I min favoritreplik från serien konstaterar Susie att man är handikappad genom att känna Larry och det är i sjätte säsongen som även hustrun Cheryl inser detta och lämnar Larry. Jag har tidigare klagat över hur gnällig och bortskämd hon är och tog emot nyheten att hon var på väg bort från serien med ett leende. När jag nu i rask takt sett om alla säsongerna har jag upptäckt att det främst är min bild av Cheryl från de tidiga säsongerna som väckt mina olustkänslor för henne. Så farlig är hon faktiskt inte. Jag välkomnar ändå förändringen eftersom det innebär att Larry kan prova på att ragga.

Uppehållet efter den något misslyckade femte säsongen gjorde gott och incidenterna i sjätte säsongen når ofta upp till de i den underbara fjärde säsongen.