Danton (Gérard Depardieu) återvänder till Paris efter att ha varit i exil på landet. Det är under den franska revolutionens mörkaste tid men han räknar med att folkets stöd ska skydda honom, trots att han lite slarvigt låter sig blir indragen i en konspirationsintrig och dessutom stöder Desmoulin (Patrice Chereau) vars tidskrift utmanar stadens ledare.  Robespierre (Wojciech Pszoniak) och revolutionstribunalen är däremot övertygade om att både tidningen och dess beskyddare måste tystas.

Revolutioner har en tendens att efter ett tag gå in i en fas präglad av hemlig polis, angiveri, paranoida utrensningar och avrättningar efter schematiska rättegångar. Och den franska är inget undantag. Skräckväldets Paris var en plats för ständig rädsla där ingen gick säker, inte ens skaparna av den fruktade revolutionstribunalen, som till exempel Danton. Kärnan i den här historien är naturligtvis konflikten mellan Robespierre och Danton, en gång kamrater och på samma sida men nu på var sida om skranket när tribunalen planerar att dra Danton inför rätta.

Det är något magnifikt över konflikten mellan de två giganterna och det är i grunden en konflikt mellan två människotyper. Robespierre är en asketisk och snipig pedant medan Danton är en arrogant, levnadsglad temperamentmänniska. Där Robespierre är fruktad är Danton älskad. Det är spänningen mellan de här oförenliga ytterligheterna som blir kärnan i filmen och manuset jobbar hela tiden med att visa upp olikheterna. Att det från början fanns ett slags kamratskap mellan dem båda gör dramatiken ännu bättre.

Att regissören, polacken Andrzej Wajda har hittat beröringspunkter med sitt eget hemland när han gjort den här filmen är ganska tydligt. När den här filmen gjordes var järnridån fortfarande cementerad på plats men den oppositionella fackföreningen 1980, med Lech Walesa i spetsen hade precis bildads och något slags hopp hade börjat spira. Att järnridån helt skulle vara borta 10 år senare var det nog ingen som trodde på, men man ville diskutera lättnader och ökad yttrandefrihet och det är dessa frågor filmen tar upp i sin kritik mot den franska revolutionstribunalens skräckvälde.

Ändå tycker jag inte att det uppenbara bakomliggande syftet stör nämnvärt. Historien som sådan har alldeles för mycket tyngd i sig och därtill kommer en mycket välskrivet dialog som är både intelligent och inspirerad. Vad som dock drar ner betyget en aning är att filmen ibland verkar lite stillastående. Konflikten mellan de två giganterna tar sådan plats att karaktärer och relationer i övrigt bara blir parenteser. När bihandlingar väger så lätt så tycker jag ofta att tempot blir lidande och så är fallet här. Ändå är inte filmen direkt tråkig på något sätt. Den grundläggande konflikten och de båda huvudkaraktärerna är alltför intressanta för det.

Gérard Depardieu är en skådespelare som jag egentligen har ett ganska kluvet förhållande till. Han är ibland ganska entonig och ofta tycker jag att det är samma figur han gör om och om igen. Det handlar bara om att han ska bli rätt castad för att bli som bra som alla säger, men när det inträffar som i till exempel Danton så uppstår nästan magi. Han är mäktig i huvudrollen och karaktären passar honom perfekt. Personligen tror jag inte jag har sett honom bättre. Wojciech Pszoniak som spelar Robespierre gör så gott han kan och ska inte kritiseras men i den här filmen är det svårt att inte blekna vid sidan om Depardieu.

Musiken är märkligt säregen. Det är långt ifrån klassisk musik eller fejkat 1700-tal a la Michael Nyman så det blir lite av en chock när historiska bilder och moderna disharmoniska ljud möts. På det hela taget fungerar det men det tog lite tid att vänja sig. För övrigt måste sägas om den här utgåvan att ljudet är ganska förfärligt. För det första så låter ofta bakgrundsljuden, särskilt sorl och folkmassor, lite förvrängda och burkiga även om dialogen klarar sig bra. Och för det andra så är det mestadels en rent förfärlig dålig synkronisering mellan läpprörelser och dialog.

På ytan är Danton en film som kommenterar den tid den är skapad i när folk i regissören Andrzej Wajdas hemland Polen så smått började opponera sig mot den rådande ordningen inom det forna östblocket. Men egentligen är filmens kärna den nästan magnifika konflikten mellan de före detta fullständiga motpolerna och före detta revolutionskamraterna Danton och Robespierre. Det är en intressant och fascinerande konflikt som dessutom inbegriper en Gérard Depardieu i högform. Synd bara att denna giganternas kamp tar sådan plats att allt annat blir lättare än en fjäder och filmen dessutom blir lite stillastående emellanåt. Det drar ned betyget en smula. Vill slutligen utfärda en liten varning för ljudkvaliteten på den här utgåvan som inte riktigt håller måttet.