En 8-årig flicka, Sally, med till synes psykiska problem skickas av sin mamma till den frånskilda pappan för lite rekreation och uppmuntran. Pappan restaurerar gamla hus, och har skaffat sig en ny flickvän, till Sallys stora förtret. Hon hatar både huset, Blackwood Manor, och den nya styvmamman på direkten. Det sedan länge övergivna huset vilar dock på en hundraårig hemlighet, den förra ägaren och hans son försvann plötsligt, och ledtrådarna till deras öden ligger gömda i dekorer, konst och en gammal källare som Sally snart upptäcker.

Alla barn älskar upptäckter, och när hon anar sig höra något från en förskruvad öppning i källaren öppnar hon den i smyg. Snart börjar vänliga röster höras från skrymslen och vrån och Sally känner sig på gott humör, rent av uppskattad, då hon är helt negligerad av den vuxna omgivningen. Rösterna ber snart Sally om vänskap och tjänster, och det tar inte lång tid innan Sally inser vad hon har släppt löst i huset… små varelser finns i mörkret och de vill ingenting väl, faktum är att de är hungriga, mycket hungriga, framförallt på små barn.

Jag är en kräsen skräckfilmstittare. Det är få saker som lyckas skrämma mig, då det mesta levereras på barn-nivå med uselt skådespeleri, manus med stora schweizerost-hål i sig och fåniga skrämseleffekter. Med fula masker, splatter, slem eller diverse släpande monster och mördare, blir det mesta en axelryckning eller ett fniss istället. Få genrer har så stor procentandel rent skräp. Ska jag vara ärlig har jag nog sett 30-40 stycken skräckfilmer på raken som enligt mig hör hemma i soptunnan (inklusive hyllade Insidious och Orphan).

Varför envisas jag då fortsätta se filmer från denna genre? Jo för när allting lyckas, manuset håller ihop, skådespelarna presterar och en krypande obehagskänsla infinner sig så är det bland det bästa man kan se. Som exempel kan jag nämna Omen eller 28 dagar senare. Jag skulle inte vilja gå så långt och kalla denna film för ett mästerverk, långt därifrån, men kan egentligen inte hitta några brister alls. Alla skådespelare involverade, även den lilla flickan, gör vad de ska på ett övertygande sätt utan att spela över. Musiken är perfekt lagd, fotot är snyggt, miljöerna är mycket läckert gjorda, CGI fullt tillfredsställande, och en ondska som är, ja, otroligt nog trovärdig.

Visst har vi en delvis förutsägbar historia; ett gammalt hus med en hemsk bakgrund, ett missförstått barn som ingen tror på, en pappa och mamma som bryr sig mer om karriären, och pappas nya flickvän som är den enda som visar flickan riktig kärlek. Men hur mycket flickan än försöker övertyga de vuxna om husets fruktansvärda hemlighet så lyssnar ingen, det kan bara sluta på ett sätt, med katastrof. Låter bekant, eller hur? Det är bara det att allting är så välgjort att det blir omöjligt att stå emot.

Man kommer att tänka på Stephen King ganska omedelbart, och i skräcksammanhang är det ofta ett bra tecken. Jag skulle inte alls bli förvånad om någon berättade att han hade ett finger med i spelet, han älskar nämligen välutmejslade dåliga personliga relationer, och en ondska som finns till långt innan människan. Rösterna visar sig så småningom i sin prakt, de må vara små men dödliga och rejält otäcka. 15-årsgränsen är att ta i men det borde sättas en 11-årsgräns, för jag kan tänka mig barn skulle bli rejält skrämda och skaka under täcket hela natten (ja, det är ju meningen, att en rysare skrämmer).

Är den då skrämmande för en skräckfantast? Det kan diskuteras, jag hade inte särskilt svårt att sova på natten, men likväl när jag skulle kolla temperaturen ute i pumphuset mitt i mörkret var det en aning olustigt. Jag tror det beror på tycke och smak, själv blir jag aldrig skrämd av skräckfilm med diverse demoner och djävlar, jag är varken döpt eller äger en Bibel så ni kan gissa er till förklaringen till det. Men bor man i Norrland och har bott där någon gång så har man viss respekt för uråldriga sagor, diverse knytt, och småfolk i underjorden. De är helt enkelt inget att leka med. Det är riktigt roligt befriande att sen en rysare som känns som den kunde ha gjorts i Norden med anknytning till vår folktro. Don't be afraid of the dark är helt enkelt antingen en skräckfilm för den yngre publiken eller en vuxensaga med obehagliga förtecken.

Ljud
Fascinerade effektfullt, den gotiska atmosfäriska musiken/ljudbilden är som gjort för din surroundanläggning, och använder alla fem kanalerna strålande. Dialogerna är fria från sprakningar och ovidkommande småljud, skrämmande ljud känns realistiska och fungerar väl.

Bild
För att vara blu-ray inget imponerande, det vill säga inte så detaljrik och skarp som man kan önska. Detta har dock Sony gjort med flit för att behålla svärtan så ypperlig. De kunde ha ljusat upp bilden för att få bättre detaljrikedom, men på bekostnad av sämre svärta. I en film av detta snitt så betyder svärtan allt! Resultatet blir en fin bild utan kornighet eller smuts. Fungerar väl för ändamålet.

Extramaterial
Mycket skralt, det består av tre stycken korta ”hur man har skapat filmen”-dokumentärer, och ett galleri av konst/koncept-bilder. Inget kommentatorspår eller borttagna scener. Tummen ner!