Emil!

När du recenserade Happy End efter biopremiären valde du att rikta dig direkt till regissören Björn Runge och kräva biljettpengarna tillbaka. Trots dina hårda ord delade du ut en blomma till filmen. Var den till Ann Petrén? Jag valde att tro att du haft en dålig dag när du såg filmen och tänkte att jag skulle bemöta dig när jag också sett filmen. Jag har precis som du gillat det Runge gjort tidigare (främst Om jag vänder mig om och Anderssons älskarinna), även om jag inte är säker på att jag har sett Mun mot mun. Så dålig kunde Happy End inte vara.

Du kan tro att jag var sur en bit in i filmen när det visade sig att du hade rätt. Happy End är verkligen fylld av klichéer och det känns inte speciellt fräscht någonstans med undantag för fotot och ljuset. Mer om det senare. Kan det vara så att vi är extra känsliga för klichéer i svenska filmer eftersom de ligger så nära oss? Jag brukar kunna svälja sådana om de placeras i rätt sammanhang och det kanske de inte riktigt har blivit här. Det verkar som att manuset och karaktärerna har fått sitta i baksätet för formen den här gången.

Jag försökte vara positiv och tänka att manuset är en kommentar om pigdebatten och RUT-avdraget och undrar hur långt en kvinna som sysslar med hushållsnära tjänster är beredd att gå. För det är Katrine (Malin Buska) som är filmens kärna för mig och hennes sätt att förhålla sig till destruktiva män. (Givetvis måste klichén som förklarar hennes udda val av män också tryckas in där hon berättar om sin destruktiva pappa.) De båda männen i hennes liv är destruktiva på olika sätt, Ansgar (Johan Widerberg) riktar sin ilska utåt mot Katrine medan Peter (Gustaf Skarsgård) riktar den mot sig själv och gör honom omöjlig att vara med utan att utplåna sig själv. Tänkte du på flugan? Jag hoppades att de skulle ta upp den i extramaterialet och avslöja att den var datoranimerad eftersom jag inte vill tro att något så genialiskt är en slump. Man kan ju inte regissera en insekt. Först dyker den upp på Ansgar som försöker slå ihjäl den och nästa gång uppenbarar den sig på Katrines nakna kropp när Peter kommer lunkande med sin svajande penis. Flugan blir en påminnelse för Katrine att våld och sex kan vara lika destruktivt. Någonting i den stilen var det jag tänkte i alla fall.

Vad tyckte du om fotot? Min första tanke var att Runge var lite trendkänslig och hade tittat på Apan och Ruben Östlunds filmer och misslyckats. Han anammade den handhållna trenden tidigare om jag minns rätt och lyckades bra, men det här var hemskt. Faktum är att jag var tvungen att undersöka om jag hade råkat aktivera zoomfunktionen på spelaren och tittade på felkomponerade bilder. Det hade jag inte och när jag tittade på den intressanta bakomfilmen visade det sig att allting var ytterst medvetet och någonting Runge var stolt över. Jag tyckte oftast det kändes instängt och jag saknade rumsuppfattningen. Vissa kompositioner fungerade bra och var hur fina som helst (se exempel här i recensionen) men alltför ofta saknade jag bildinformation. Även om ljussättningen bevisligen är välplanerad den också tyckte jag den var alldeles för extrem för en rak och enkel dramafilm. Det är en fin tanke att varje färg ska symbolisera en karaktär, men det var för stora kontraster och för skrikigt för den här filmen.

Varför mumlade och viskade sig Skarsgård, Widerberg och Buska genom filmen? Jag var tvungen att slå på texten till slut. Ann Petrén och Peter Andersson är tydligare. Lika skrikig kontrast i ljudet som ljuset faktiskt. Jo. Jag är ganska besviken jag också. Men Happy End har ändå sina små förtjänster i både manus och foto. Och flugan.

/Mattias