Den sjätte maj 1937 hade zepplinaren Hindenburg varit i drift under drygt ett år innan den anlände till New York. Ett amerikanskt embargo gjorde att nazityskland, istället för att använda helium, tvingades fylla den stora flygkroppen med brandfarlig vätgas. Det är med andra ord upplagt för sabotage på film och denna film skall inte förväxlas med The Hindenburg från 1975 med George C. Scott, även om slutet knappast skiljer sig åt markant. Huvudpersonen och vår hjälte Merten Kröger (Maximilian Simonischek, säkert känd i Tyskland) hamnar i hetluften på många sätt och blir rejält tilltufsad både före och under resan. Han är en ingenjör som varit med och designat Hindenburg och har även ett stort intresse för glidflyg, vilket illustreras praktfullt i filmens inledning. Via en krasch med en sådan farkost träffar han dottern till en stor företagsledare i USA, Jennifer Van Zandt (Lauren Lee Smith, The L Word) och blir mycket angelägen om att återse henne. Efter diverse turer hamnar de på luftskeppet där ingen litar på någon och någon av dessa någon verkar ha gömt en bomb ombord som någon måste se till att hitta innan det är för sent.

Stacy Keach (Prison Break, Mike Hammer) spelar Edward Van Zandt, den rullstolsbundna affärsmannen i New York med både finansiella och familjära intressen i farozonen. Väl ombord på den magnifika zeppelinaren löper ett par ointressanta historier parallellt. En tysk familj är på väg att flytta till Argentina och skälet till den resan blir till en het potatis för dottern som förts bakom ljuset. Att föras bakom ljuset är för övrigt lite av en gemensam nämnare för flertalet av passagerarna, det blir vi snart varse om. Konspirationer och dolda agendor är ledorden i sådana här filmer och de förekommer även här, men blir inte alls så spännande som man vill ha dem. Det är nästan lite svårt att hänga med i turerna, då man lämnas lite hängande utan att händelseförloppen flyter ihop på ett vettigt sätt. Kärlekshistorien är också den helt fri från att lyckas framkalla någon som helst känslostorm. Hindenburg vann pris som bästa miniserie i Tyskland. Tyvärr avslöjar det en hel del rörande den nuvarande kvaliteten på tyska TV-serier, om de nu inte röstar efter hur stor budgeten var (ca. 100 miljoner kronor). En högt flygande inramning blir till en djupdykning, men ändå inte av Das Boot-klass direkt, om jag utrycker mig milt.

Även om det inte är det största problemet med denna film så är det alltid lika förödande för trovärdigheten med dessa engelsktalande tyskar. När skådespeleriet endast når skaplig TV-såpanivå, samtidigt som några rejält fåniga bifigurer aldrig slutar att rapa upp oväsentligheter ur ett floskelspäckat manus, hinner jag bli både vansinnigt uttråkad och tappa intresset under filmens tre väldigt långa timmar. Ett tag undrar jag om jag inte sitter och tittar på Rederiet eftersom en skådespelare är på pricken lik Bengt Bauler som där spelade Carl, Reidars skumma son. Att musiken i Hindenburg stundtals är toppmodern och att kameran ständigt svajar omkring gör även sitt för att få mig att halka ur handlingen och istället irriteras över varför man inte åtminstone kunde få detta att klaffa. Alla vet hur filmen slutar innan den börjar och vet man inte det kan man antingen sluta läsa här eller, istället för att plåga sig igenom filmen, se slutscenen illustrerad på filmomslaget. Eller ännu hellre på omslaget till Led Zeppelins suveräna första skiva. Jo, jag glömde nästan ta upp vad jag gillar med filmen – några av specialeffekterna med rullande eldklot ser ganska bra ut och det 245 meter långa luftskeppet Hindenburg är verkligen vackert och coolt designat. Synd att det brann upp.