Zach Snyder ser lite sliten ut på sitt hotellrum i centrala Stockholm. Kanske är det för att han blivit intervjuad hela dagen, kanske är det resandet över hela Europa för att promota Sucker Punch eller så kan den flodvåg av negativ kritik som mött hans senaste film vara en orsak. Hur som helst ler han brett när han hälsar och ganska snabbt visar han upp gåsliknande egenskaper när det gäller att hantera negativ kritik.

Det pågår lite av en Zach Snyder-backlash just nu. Kan du svara på varför?
- Jag vet faktiskt inte. Kritikerna i USA har ett problem med genrefilm överlag. De ser tjejer med stora vapen och avskriver det automatiskt som dravel. Det enda frågor jag fått från amerikanska journalister är ”hur mycket tränade de, hur bra var de med vapen”, inga frågor om själva filmen. När jag kommer till Frankrike är det bara frågor filmen egentligen handlar om, vad jag ville säga. Det var en stark kulturskillnad, så jag känner att det kanske finns någon som förstår vad det är för film jag vill göra.

En av de främsta klagomål som brukar föras mot effekttunga filmer är att de förlorar djup i berättandet till förmån för vacker yta. Så hur gör du för att säkerställa att historien inte försvinner bland alla effekter?
- Jag tror att jag använder effekter på ett annat sätt än många andra. Du kanske inte håller med, men jag ser effekterna och actionsekvenserna som en parodi i den här filmen. De är ett skämt, en drift med mina filmer. Ser man på min karriär så har jag haft stor framgång med genrefilm och med actionfilmer med mycket effekter. Så filmen är på många sätt en film i en film. Att den börjar med en scen där en ridå glider isär är för mig ett sätt att säga: ”Det här är bara en show, allt ni kommer få se är bara bullshit”. Därför är effekterna i den här filmen en del av bildspråket. Men gör man en film där effekterna är där enbart för sin egen skull är man illa ut. Transformers har enorma effekter som tvivels utan är det bästa man kan göra men historien är å andra sidan...ja, jag säger inget om den, Michael är min vän (skratt). Men poängen är att hur du använder effekterna så att de tjänar filmen och inte bara är där för deras egen skull.

Jag skulle vilja fråga om en liten detalj. Du har med tyska zombies, men det är inte de i dagens popkultur så populära nazizombies, de kommer från första världskriget. Var det ett medvetet ställningstagande?
- Jo, det var en liten blinkning. Först och främst är mycket mer förtjust i första världskriget. Men sen fungerade konceptet med skyttegravskrig mycket bättre för den klaustrofobiska känsla jag ville få till. Där fungerar första världskriget betydligt bättre än andra.

Du är känd för att nyttja modern popmusik i dina filmer. Hur valde du ut musiken till Sucker Punch?
- Vi anlitade Marius De Vries (som för övrigt producerade musiken till Moulin Rouge, reds anm) tidigt i produktionen för att hjälpa till med musiken. En del av låtarna som Love is a Drug, White Rabbit, Army of Me och Search and Destroy hade vi redan under manusarbetet. Resten av låtarna kom genom en långsam ”gör om, gör rätt”-process. Marius producerade en version och skickade den till mig och vi testade den mot filmen osv. Vi körde Marilyn Mansons Sweet Dreams ett tag, vi testade Annie Lennox original men ville ha något som låg mitt emellan. Till slut kom vi på att Emily Browning kan sjunga, så den är det faktiskt hon som sjunger den, Asleep och Where's my mind?.

Nästan inget blöder i den här filmen. Var det ditt val eller något som tvingades på dig för att få en lägre åldersgräns?'
- Jag skrev egentligen filmen som en barnförbjuden film. Väldigt, väldigt barnförbjuden. Ett exempel är scenen när Blue har Baby inne på toaletten. I originalmanuset handlade den scenen om att han försökte få en erektion men misslyckades. Han står där och drar i dasen men kan inte få upp den samtidigt som hon tittar på honom. På det sättet besegrar hon honom innan polisen kommer. Om du extrapolerar skillnaden mellan den scenen och vad som hamnade i filmen kan du tänka dig hur bloddypande actionscenerna skulle bli. Blodstänk och hjärnsubstans överallt!

Min fru, som också är filmens producent, sade till mig: ”Du har skrivit ett manus som många kommer ha svårt för att ta till sig. Vi kan köra vidare på den här versionen, men du kommer att förlora en stor del av publik på vägen”.

Först ville jag bara köra på och göra min film på det sättet. Men efter långa diskussioner kom jag fram till att jag kunde göra samma film, och få fram samma poänger, utan att spilla en droppe blod. Publiken kommer ändå fylla i de luckor som behövs. Ta bara scenen med styvfadern, folk har anklagat mig för att visa hemska scener som bara spelas upp i deras huvuden. Allt jag visade var en roterande knapp från Babydolls pyjamas. Det blev den stora utmaningen för mig och för filmen.

Samtidigt ville jag att den stora publiken skulle kunna se den här filmen då det för mig är en så uppenbar parodi. Kritikerna ser den som stenseriös, som att jag verkligen menar det jag visar. När den egentligen är en tydlig ironi. Vilket jag inte kan förstå. Ser man den som seriös har man inte gjort sin hemläxa.

En tjej som intervjuade mig sa att filmen påminde henne om den pornografiska manliga fantasin. Vilket är helt rätt. Men samtidigt erkänner den det öppet. Det pågår en diskussion om huruvida detta är en feministisk eller sexistisk film eftersom att den poängterar hur männen i filmen förtrycker kvinnorna genom att tvinga in dem i de stereotypiska personligheter som det manliga psyket uppfattar som upphetsande. Genom att poängtera i kombination med att tjejerna sedan är jäkligt starka och tuffa får filmen feministiska egenskaper. Hur som helst bla bla bla man kan hålla på så i all evighet. Poängen är att man inte kan se den här filmen och missa att vi har gjort det här medvetet på ett ironiskt sätt.

Ta scenen när Sweet Pea kommenterar Babygirls dans och säger ”det var inte så bra, en dans ska säga något inte bara vara en massa stönande och juckande”. Det skulle ju kunna vara ett citat från en kritiker!