Filmen
Under 70-talet i Dublin föds rockstjärnedrömmarna hos två skolkamrater: Neil McCormick (Ben Barnes) och Paul Hewson (Martin McCann). Men där Neil med sitt band får kämpa mot berömmelsen, så blir Pauls band "The Undertaker" till U2 och världstjärnor. Att stå vid sidan om och se sin gamla skolkompis bli världsberömd tar hårt på Neil som ändå är fast beslutsam att lyckas på egen hand - och tillsammans med sin bror Ivan flyttar han till London för att försöka slå igenom. Vilket givetvis visar sig vara lättare drömt än gjort.

Filmen bygger löst på händelser ur den verkliga Neil McCormicks bok och hur mycket som verkligen är från verkligheten vet jag tyvärr inte. Det är dock väldigt befriande att se en film ur det här perspektivet - för givetvis är det så att alla band har haft sina skolkamrater som sett dem bli kända på håll. Neil och Ivans resa mot att försöka lyckas någonstans är en ganska underhållande sådan som bjuder på en del skratt, bra musik och jag gillar också samspelet mellan de två bröderna. Dock är historien lite spretig och en del saker i handlingen känns lite krystade och får fel fokus - det intressanta är helt enkelt att se hur bröderna kämpar för att komma någonvart, och filmens andra partier tilltalar mig inte lika mycket. Men mixen mellan rock och deras kamp mot berömmelse är underhållande även om filmens sista tjugo minuter blir lite väl uttdragna och ointressanta. Men som helhet är det en helt okej film. Skådespelarinsatserna är också bra och det är dessutom självklart värt att nämna att detta är Pete Postlethwaites sista filmframträdande och han dyker upp i en småkul liten roll.

Ljud
Jag hade ärligt talat förväntat mig lite mer tryck i en film om musik. Dialogen låter bra, och vid ett flertal tillfällen då bandet spelar på någon klubb blir det rätt bra tryck i basen och bakhögtalarna får jobba, men annars bjuder inte direkt filmen på något exceptionellt på ljudfronten. Det finns dock tillfällen då mixen och surroundet glimrar till och ljudet får totalt lite över godkänt eftersom det ändå fyller sin funktion bra.

Extramaterial
Ingenting alls här.

Sammanfattning
Killing Bono svajar lite men har ett mittparti som är väldigt underhållande. Historien har sina stunder - absolut, men är också lite för ofokuserad och har en del i sin handling som känns rätt tråkigt. Det är en godkänd film, helt enkelt. Bilden och ljudet fyller filmen bra och det finns inget extramaterial vilket är synd. Som helhet känns det som en okej hyrfilm en fredag, men inte så mycket mer.