Jag gillar Clint Eastwood som regissör. Han har ett lugnt, metodiskt bildspråk och lyckas ofta hålla sig på rätt linje om det melodramatiska. Hans skådespelarregi är ofta av hög klass och han sätter en speciell prägel på de filmer han regisserar. Men oavsett hur mycket hans filmer lyckas manipulera mina känslor så är det alltid något som står ut. Något som får mig att undra vad det är som slagit Clint?

Det kan vara mindre detaljer som trots att de flyger förbi relativt snabbt på duken ändå fastnar. Ta det sydafrikanska rugbydramat Invictus där Clint väljer att avsluta filmen med en lång och smetig slowmotion-orgie där han som grädde på moset rollsatt sin egen son i den matchavgörande rollen. Det är för övrigt samma son som raggar på Hmong-flickan i Gran Torino. I den filmen får jag nog nominera Clints beslut att själv sjunga den avslutande sången i filmen i kategorin ”Eeeh…what?”  En lika vacker som osnyggt uppenbar avslutning på vad som bokstavligt talat utgör svanesången i hans skådespelarkarriär.

 I andra fall är detaljerna mindre men tiden de får på duken desto större. Angelina Jolies redan rätt notoriskt stora läppar målade med signalrött läppstift i Changeling är en sådan. Eastwood Juniors kläder i tidigare nämnda Gran Torino står ut. Även ålderssminkningen på Leonardo Di Caprio i J. Edgar känns inte heller helt 100%-ig

Clintan har även gått igenom ett par intressanta skådespelarinsatser som känns rätt udda. Francescas barn i Broarna i Madison County är kanske en av de mest skrattretande dåliga insatserna. Speciellt med tanke på hur fantastiskt bra Eastwood regisserar Streep senare i filmen. Jay Baruchels roll och insats i Million Dollar Baby känns också väldigt udda, för att inte tala om den då sexårige T.J. Lowther som lämnas vind för våg och sänker den i övrigt rätt trevliga A Perfect World. Även Mystic River har en väldigt underlig rolltolkning i Eli Wallachs insats som nästan gränsar till comic relief. I den filmen fungerar det dock väldigt bra så även om det är underligt är jag glad över att Eastwood valde tolkningen.

Jag har egentligen inga större problem med denna tendens att klämma in udda element i filmerna. Clint Eastwood är en så pass strömlinjeformat konventionell regissör att de mindre sakerna som man hänger upp sig på nästan känns befriande. Det betyder absolut inte att jag tycker att Eastwood är oskicklig eller gör dåliga filmer. Men det finns en anledning att han fått carte blanche hos Warner under årtionden. Med Eastwood får man oftast något bra, men det är sällan något revolutionerande. Så därför är de små ”misstagen” ofta uppfriskande inslag, även om det ibland slår Clint rejält.