Hemma i sin lägenhet – en märklig klaustrofobisk boning som till största delen är ombyggd till filmlabb – sitter Mark och spelar upp de hemska dåden om och om igen på sin filmprojektor. Han får ingen ro eftersom han alltid hittar något litet fel i filmerna, något som distraherar honom från att på det perfekta sättet se den nakna skräcken i dödsögonblicket. Som den maniske perfektionist han är måste han försöka igen, och igen, och igen...

I Marks hus bor också den unga Helen med sin blinda alkoholiserade mor. Hon är en glad och utåtriktad tjej med många vänner. Vid ett födelsedagskalas för Helen fylls lägenheten av glada rop och samtal. Mark kommer hem från sitt jobb och stannar till utanför och betraktar scenen genom ett fönster. Det representerar hela hans liv av utanförskap och den sjukliga dragningen till att studera andra. Helen får syn på honom och bjuder in honom till festligheterna. De har aldrig tidigare talat med varandra. Mark tackar artigt nej och ursäktar sig med att han måste arbeta och skyndar sig upp till sitt rum. Mark har dock hunnit väcka Helens nyfikenhet och efter en stund smiter hon ifrån sin fest och går upp och knackar på dörren till hans rum. I handen håller hon en liten tårtbit med ett ljus i.

Mark bjuder in Helen. Han är fåordig och nervös. Han frågar om hon vill ha en drink, och när svaret blir ja kommer han på att det inte finns något att bjuda på. Ett glas mjölk får duga. Helen är nyfiken och undrar vad Mark jobbar med. Mycket motvilligt släpper han in henne i sitt fotolabb där hon fascinerat vandrar runt och betraktar alla maskiner och apparater. Rummet tillhörde från början Marks far – en vetenskapsman med psykologi och beteendevetenskap som inriktning. I ett skåp ligger en mängd filmrullar och Helen blir intresserad. Med panik i blicken, som snart förbyts till ett annat märkligt uttryck, går Mark som i trans fram till filmskåpet och plockar ut sin senaste film. I sista stund hejdar han sig och tar en annan.

Filmen Mark spelar upp visar en närmast surrealistisk scen med ett sovande barn. Barnet vaknar upp och gråter. Ansiktet är förvridet av skräck från hemska mardrömmar. Därefter följer flera märkliga scener med samma lilla pojke. Filmen visar Mark som barn, filmad av sin egen far. Hela Marks barndom var ett långt experiment där fadern forskade i starka känslor som rädsla och skräck. Helen ser förfärat på och ber till slut Mark att stänga av. Hon tackar för sig och lämnar rummet.

Helen kan inte släppa Mark ur tankarna. Hon är fascinerad av honom. De börjar träffas mer regelbundet och Mark verkar efter ett tag vakna upp ur sin psykotiska trans. Har Mark till slut funnit en väg ut ur sin besatthet, eller ska Helen bli hans nästa offer? Hon är säker så länge han kan hålla sig ifrån filmkameran.

När filmen kom 1960 blev den slaktad av en enig kritikerkår. Den var omoralisk, hemsk och representerade allt som var dåligt med den brittiska filmindustrin. Det gick så långt att regissören Michael Powell – då en av Storbritanniens absolut främsta filmskapare – senare hävdat att ”Peeping Tom” förstörde hela hans karriär och var orsaken till att han lämnade England och flyttade till Australien.

Sakta men säkert började filmen få en kultstatus. En ny generation filmkritiker tog sig an filmen och såg den ur ett nytt perspektiv. I USA upptäcktes filmen av personer som Francis Ford Coppola och, kanske främst, Martin Scorsese. Scorsese har hävdat att ”Peeping Tom” är den perfekta filmen som innehåller allt som är bra med filmskapande. Under de sista åren av sitt liv fick äntligen Michael Powell upprättelse för det mästerverk han producerat över två decennier tidigare.

Vad filmkritikerna hade missat när filmen visades första gången är dess många bottnar och djupa psykologiska resonemang. Nästan varenda replik eller uttryck kan tolkas på flera sätt. Dessutom finns här en mängd mer eller mindre obskyra referenser. Hela filmen kan liknas vid en enda gigantisk kod nedskriven av manusförfattaren Leo Marks. Denne Marks var inspirerad av Sigmund Freud och närmast maniskt besatt av chiffer och kodsystem. Filmens Mark Lewis är till exempel en lek med Leo Marks eget namn. Marks är ett underbart excentriskt geni som började sin karriär inom kryptering och spionage under andra världskriget. Han utvecklade där ett flertal olika system för att transportera meddelanden och kodnycklar. En metod var att väva in bokstavskombinationer i näsdukar. En annan var att komponera briljanta små versrader med inbakade kodord. Marks favoritsysselsättning var att imponera medarbetarna med sitt intellekt, och en gång löste han tidningen ”Times” korsord på under fyra minuter.

Både Leo Marks och Michael Powell var djupt intresserade av psykologi. De bestämde sig för att göra en film om psykologen Sigmund Freud. När de fick reda på att en sådan film redan var planerad hos ett annat bolag satte de sig ned och skapade ”Peeping Tom”. Mycket av det material som skulle ha använts för filmen om Freud lades nu istället in i filmen om den unga och psykiskt störde Mark Lewis.

När man skriver om ”Peeping Tom” får man inte glömma att nämna en annan, tämligen känd, filmskapare. Alfred Hitchcock släppte, en kort tid efter att ”Peeping Tom” hade haft premiär, sin film ”Psycho” i USA. Med tanke på det katastrofala kritikermottagande Powells film hade fått bestämde sig Hitchcock för att hoppa över alla pressvisningar av sin film. Dessutom beordrade han att samtliga biografer skulle vägra folk tillträde till biosalongen efter det att filmen hade börjat. Denna bestämmelse skulle för alltid förändra hela biografbranschen världen över – men det är en annan historia. Det finns uppenbara paralleller mellan ”Peeping Tom” och ”Psycho”. Båda handlar om unga neurotiska män med ett komplicerat förhållande till föräldrarna och barndomen. Karaktärerna Norman Bates och Mark Lewis gestaltas på ett liknande sätt med en osäker och artig yta som döljer ett bestialiskt och neurotiskt inre. En annan likhet är att båda karaktärerna får åskådarnas sympati, något som definitivt inte uppskattades av sin samtid.

Även visuellt är ”Peeping Tom” en komplex och intressant historia. Powell var klart inspirerad av tysk expressionism, och flera scener är direkta vinkar till filmer som ”M” med sina skuggspel och dramatiska ljussättningar. Man fäster stor vikt vid färgerna. Rött representerar unge Marks neuros och förebådar skräck och fara. Den kalla blå färgen representerar Helen med sitt förnuft och sin trygghet. Även klippen och övergångarna mellan scener är speciella och mästerligt utförda. Få kan som Powell hålla en scen vid liv under lång tid utan klipp. Genom att arbeta med kameran och hitta nya vinklar samtidigt som man följer skådespelarna får man en unik falsk känsla av klipp som inte existerar. Övergångarna mellan scener är snyggt gjorda och har ofta en djupare innebörd. Man klipper i rörelser som exempelvis från Helens mor som slår upp whisky över till Mark som slår upp framkallningsvätska. Båda visas i stunden av sitt begär och sin sjukliga passion. Helens mor är alkoholist – Mark är voyeur.

DVDn är utgiven av Criterion, vilket borgar för hög kvalitet. Den anamorfiska bilden är fullkomligt lysande. Filmen må vara 40 år gammal men ser ut som den är inspelad igår. Färgerna är i mitt tycke kanske lite väl starka, men detta är helt och hållet avsiktligt. Bilden har en härlig skärpa och är jämn och fin utan vare sig smuts, repor, grynighet eller digitala spår av artefakter. Ljudet är i Dolby Digital Mono. Att detta inte går att jämföra med ljudet i en modern film är självklart. Dock är inspelningen bra och dialogen framgår tydligt. Mixen mellan effekter och musik är även den bra med god upplösning och diskant. Som alltid i dessa gamla filmer är det basen man saknar mest. Men, det är så filmen är gjord, och efter ett tag sitter man trollbunden av handlingen och tänker inte alls på ljudets begränsningar.

För en vanlig utgåva är extramaterialet suveränt. För en Criterionutgåva är det OK. Skivan innehåller ett kommentarspår inläst av brittiska Laura Mulvey. Det är intressant, analyserande och djupgående. Ibland känns det på gränsen till högdraget, men som helhet är det en lysande analys av filmen. I ett fotogalleri presenteras behind-the-scenes-material med en mängd bilder från inspelningen. Den i mitt tycke klara höjdpunkten bland extramaterialet är en brittisk dokumentär vid namn ”A Very British Psycho” som behandlar filmen och dess författare Leo Marks. Vi får här veta mer om denna fascinerande människa. Observera den gigantiska hög med papper som man får se i en scen, och som utgör underlag för hans självbiografi! Detta är sannerligen en bok jag vill läsa! Med på skivan finns så slutligen även en trailer.

Det här var en film jag köpte utan att veta speciellt mycket om. Det visade sig vara en lyckoträff. Filmen verkar vid en första anblick inte vara så speciell. Det är när man ser den en andra och tredje gång man upptäcker nya vinklar. Är man dessutom insatt i Leo Marks liv (vilket man blir genom den medföljande dokumentären) får filmen en helt ny botten. När ”Peeping Tom” kom väckte den avsky. Vi får här exempelvis se den första nakenscenen i brittisk film – en sekvens på någon sekund med ett par bara bröst. Detta vållade sådan uppståndelse att man var tvungen att filma om scenen inför premiären i USA. Att man dessutom vågade visa sympati för en massmördare gillades inte. En mördare ska vara ond, punkt slut. Att det finns faktorer i barndomen som påverkat och skadat individen ville man inte kännas vid.

Är man det minsta intresserad av filmhistoria, psykologi, skräckfilm, eller filmskapande är filmen ett måste. ”Peeping Tom” bröt många tabun och banade väg för en helt ny våg av filmer. Jag avslutar med en central replik ur filmen. Som alla de andra har den många bottnar och beskriver på ett bra sätt både filmen och dess mottagande:

Mark Lewis: –Do you know what the most frightening thing in the world is? Its fear.