Ibland blir man bara ohämmat lycklig av spel. Little Big Planet-spelen har bidragit med detta för mig de senaste åren. Spelets ytligt sett rätt enkla platformsupplägg i kombination med fantasifull grafik, ”simpel” familjehumor som faktiskt är rolig och möjligheten att finskrädda utseendet på din spelavatar har gjort spelen till två av de bästa som släppts till den högupplösta konsolgenerationen. Därför blev jag mycket nyfiken på Rayman Origins trots att jag inte spelat ett enda av de tidigare spelen i serien.

Med tanke på att jag alltså är ny till figuren, världen och övergripande upplägg får jag dra paralleller till ett i spelbranchens snabba värld uråldrigt spel. Detta känns som Sonic The Hedgehog 2, fast i HD och betydligt mer komplicerat. Självklart inte lika snabbt men grundupplägget att hoppa på fiender och samla guldprylar (i detta spel små bevingade bollar) i färglada miljöer är väldigt likt den blåa igelkottens äventyr till Sega Mega Drive i början av 90-talet. För mig är detta ett mycket positivt betyg för ett plattformsspel.

Ramhandlingen går ut på att Rayman och hans vänner snarkar så högt att de väcker de döda och måste därför besegra ondskans varelser som störts för att återbörda stabilitet till deras värld Glade of Dreams. Spelet utspelar sig före alla tidigare Rayman-spel men det är en rätt tunn historia som inte betyder något för spelaren. Däremot går det inte att värja sig mot de otroligt charmiga miljöer, fiender och framför allt musiken när man spelar. Den handritade grafiken är faktiskt något nästan helt enastående.

Precis som i LBP kan du tillsammans med vänner spela igenom hela Rayman Origins. Upp till fyra spelare på samma ruta är lika hysteriskt roligt som svårt. Alla spelare samarbetar men efter varje bana rankas spelarna för vem som bidragit mest till framgången (eller vem som samlat på sig mest poäng) vilket skapar en smått kontraproduktiv men underhållande co-op/versus-kombination. Det är inte lika uttänkt som i LBP men om man inte ska ge sig fasen på att samla precis allt på alla banor, är det mer underhållande att spela fler.

Det finns vissa element som inte är helt 100% njutbara. Vattenbanorna är segstyrda och i vissa avseenden rätt frustrerande. Sen kan man förstås mena att spelet upprepar sig lite väl mycket efter ett tag. Men jag som spelade om första banan typ fem gånger för att få 100% innan jag gick vidare till bana två ser inga problem med detta. Plattformsspel har för mig alltid handlat om repetition och finslipning, genren är en av få där jag inte bara accepterar att gnuggande är det enda sättet att bli bättre, utan till och med förväntar mig det. Spelet är dessutom så pass välbalanserat att svårighetsgraden inte handlar om att banorna är svåra att klara, utan ligger istället i att hitta allt, att klara banorna under (valfria) tidsbegränsningar eller att ta sig igenom banan med ett visst antal hopsamlade bevingade guldbollar. Därför behövs inga svårighetsnivåer och det gör att spelet kan avnjutas av både den som bara har en timme i veckan och de som dygnetrunt-spelar.

Nej, Rayman Origins största svaghet är orättvist nog att det inte är Little Big Planet 2 eller ens Little Big Planet 1. För allt som Rayman gör kan Sackboy göra bättre. Det betyder inte att RO är ett dåligt spel på något sätt. Men LBP är så pass mycket bättre. Ni som spelat igenom LBP eller inte äger en PS3:a kan dock med mycket gott samvete köpa ett av denna generations bästa spel.