Storyn bakom filmen är känd sedan tidigare eftersom hela filmen är en kopia av Akira Kurosawas Yojimbo. Man kan nästan säga att Sergio Leone gjorde en exakt kopia, scen för scen, men varför inte? Det är nästan lika vanligt idag. Det gick till och med så långt att Kurosawas produktionsbolag stämde det producerande bolaget för A Fistful of Dollars för duplicering och vann.

Filmen börjar med att Clint Eastwoods karaktär, Joe, kommer ridandes mot en liten stad när en möts av en man på häst. Mannen är död och skrivet på hans rygg står det ’Adios Amigos’. Mannen som kollar tiden i staden rusar fram för att informera Joe om att om han stannar i staden kommer han antingen bli rik eller dö.

Efter ett intermezzo där Joes häst blir beskjuten travar han in på en bar och beställer en drink men talar också om att han inte kan betala eftersom han inte har några pengar. Han talar dock om att han är övertygad om att han kommer ha gott om pengar snart, med tanke på stadens situation.

De två rivaliserande gängen, Baxters och Rojos, är två mäktiga familjer som kontrollerar stadens sprittillverkning och vapenhandel. Än så länge har bråket dem emellan bara dödat massa män och samtidigt fått kistmakarens kassa att klinga. Joe beslutar sig för att ställa sig mitt mellan de båda fraktionerna och erbjuda sina tjänster till båda och på så sätt tvinga fejden att fortgå samtidigt som han håvar in massa pengar. Han börjar genom att marschera ner för gatan och döda tre eller fyra av de män som tidigare besköt hans häst. Rojos blir imponerade och anställer honom av den enkla anledningen att om inte de gör det, så gör säkert Baxters det.

Precis som i Yojimbo så sätter Joe fart på de båda fraktionerna och lurar dem fram och tillbaka att fortsätta döda varandra. Joe hjälper även en kvinna att hitta sin man och barn och hamnar på grund av detta i knipa och bestämmer sig för att rätta till problemet på egen hand.

Ja, historien är en exakt kopia av Yojimbo, in i minsta detalj. Historien är dock betydligt mindre raffinerad och med större logiska luckor än Yojimbo. Speciellt en scen när Joe blir skjuten i magen en fyra, fem gånger är helt otrolig. Joe blir beskjuten men förövaren reagerar inte alls på att han står pall för ett gäng med skott. Varför inte bara skjuta mot huvudet eller någon annan kroppsdel när han inte verkar däcka vid beskjutning av magtrakten? Tragiskt.

Leone har gjort ett hyfsat jobb som regissör. Många av scenerna ser nästan identiska ut, såväl miljö som kameraåkningar, med Kurosawas Yojimbo. Leone har dock lyckats fånga den träiga färgsättning som råder i en amerikansk western-film. Det lite bruna, dassigt dammiga lyser verkligen och är helt enkelt bara western.

Genomslagsrollen för Clint Eastwood måste också nämnas. Eastwood har ännu inte skaffat sig sin stil som han har i många senare filmer, men märker tendenserna direkt. Han är inte världens bästa skådespelare, han är bara cool.

Det är enkelt att förstå att många föredrog A Fistful of Dollars före Yojimbo eftersom man i mitten av 60-talet traktade efter bra western filmer som lyst med sin frånvaro så länge.

Bilden i A Fistful of Dollars kunde ha varit bättre, speciellt när man jämför med den anamorfiska kopia av The Good, The Bad and The Ugly som redan givits ut. För det mesta ser bilden bra ut med skarpa detaljer men en del långa scener lider av en alltför soft och detaljlös bild. De brundassiga färgerna gör sitt för att dölja filmens riktiga färgnyanser och lyser igenom speciellt i de lite ljusare scenerna. Färgtoner i ansikten är bra utan att få en överexponerad nyans som är vanligt vid extremt ljusa utomhusscener.

En liten mängd grynighet och antydningar till grynighet gick att upptäcka på en del ställen, men inget som stör. Det finns inte heller några spår av skärpeförbättring eller liknande.

Ljudet är ganska intetsägande. Det är i mono och tillåter inte speciellt mycket mer eller mindre än vad man kan förvänta sig; dialog, skottljud och Morricones musik. Filmen får en lätt dubbad effekt eftersom ljudet spelades in i studio och lades på efteråt, men det är väl något man får vänja sig vid hos nästan 35 år gamla filmer. Morricones musik hamnar tyvärr i skymundan och kan på en del ställen låta ansträngd och kan inte alls jämföras med Dolby Digital-mixen av ljudet på The Good, The Bad and The Ugly.

Jag föredrar Yojimbo, helt klart, men A Fistful of Dollars har ändå någonting visst över sig. Den känns modernare och mer västerländsk, men som sagt, det är en kopia av originalet.