Änglagård hade premiär 1992 och har blivit något av en svensk klassiker. Visseligen hade regissören Colin Nutley redan etablerat sig med Nionde Kompaniet och Black Jack, men Änglagård blev snabbt en favorit på den tiden då sådana favoriter blev mer eller mindre påtvingade den som tittade på film. Kabel-TV hade börjat ta ett grepp, men valfriheten var inte så stor och Änglagård slogs upp som årets svenska film. Uppföljaren två år senare spann vidare och nu nästan tjugo år senare knyts säcken ihop och ensemblen säger adjö.

Låt mig slå fast att utan film ett och två är man ganska bortdribblad. De tillbakablickar som används är mest av nostalgiska skäl och ger inte någon bra bild av vad det här handlar om. Historien om Fanny Zander är relativt enkel och kortfattat kan berättas att Fanny i första filmen kommer till en liten by i södra Sverige för att medverka vid sin morfars begravning. Hon ärver huset Änglagård till byns rike mans stora förtret. Han spelas av Sven Wollter och ingen i byn förstår vad Fanny och hennes vän Zac (Helena Bergström och Rikard Wolff) har i byn att göra. De rör upp känslor, ställer till med oreda men byn börjar så smått ömsa skinn och hittar ett nytt sätt att existera på. När således det skinnet ömsats och nästan försvunnit är det dags att börja skapa oreda igen. Nu har det gått sexton år sedan bybor och Fanny möttes och Fanny har ett hotell på Mallorca där hon bor med sin dotter Alice (Molly Nutley). Zac är med på ett hörn och fungerar som manlig förebild. Hotellet drivs i långsam takt, men när Alice börjar längta efter att veta sin identitet blir en tripp tillbaka till Änglagård det som gäller. Det är nämligen så att precis som sin mor vet inte Alice vem hennes pappa är. Upplägget för förvecklingar är klart.

Colin Nutleys roll som regissör i Sverige känns aningen förbrukad. Nutley kan fortfarande skapa film, han kan fortfarande skapa scener som verkligen är skickliga och han verkar få fram ett bra driv i sina skådespelare, men arenan han kastar in Änglagård 3 på är helt annorlunda än när han hade sin storhetstid. Då var Colin Nutley den svenska filmen och levererade film på film som uppskattades av en bred publik. Sedan kom en ny filmgeneration in på banan, men även äldre etablerade regissörer tog en tydligare plats. Mycket här hänt och det gör att Änglagård 3 känns lite mossig.

De första sekunderna i filmen är horribla. Det känns oerhört stelt, men Molly Nutley, Colin Nutleys och Helena Bergströms dotter, gör rollen som Alice med bravur och räddar den inledande scenen där hon skapar händelsen som rättfärdigar en tripp tillbaka till byn så att filmen kan börja. Dock känns Facebooks del i det hela lite löjlig, men okej, det är nya tider. Molly är en naturbegåvning med film-dna. Tårarna känns mer äkta än när mamma Helena drar på och hon klarar av att balansera rollen som nyfiken tonåring, med att även driva filmen som en av huvudpersonerna. Dock är storyn väldigt platt och innehållslös. I stort sett samtliga av filmens 117 minutrar går åt till att spela på nostalgin. Och visst, det är skoj att se hur karaktärerna åldrats. Det är en fröjd att Nutley fått ihop sin gamla ensembel förutom Viveka Seldahl som avled 2001, men det händer inte särskilt mycket. Lite gamla konflikter som tuffar på, men inte så glödande att det spelar roll. Här blir jag som tittare aningen lurad av Nutley. Lurad att tro att jag får vara med om en bra film med en skicklig story, när jag i själva verket myser med nostalgin och de filmer han gjort tidigare. Efter sluttexterna ler jag, dagen efter undrar jag vad som egentligen hände.

Bild
Jag blir fårvånad över att bilden är så pass mörk som den är. Det finns inte särskilt mycket lyster, mer en matt och avskalad yta som inte gör rättvisa åt formatet. Visseligen finns det ett par scener inomhus där detaljrikedomen kommer fram och där bilden levererar bra ljus och en behaglig upplevelse, men jag velat se mer glittrande vatten och giftigt grönt gräs när just sommaren marknadsförs genom filmen och har gjort så genom serien. Nämnvärt är också att Jens Fischer inte når helt fram med sitt foto. Mannen som skildrar solnedgångar som ingen annan och som brukar vara storslagen i sitt arbete känns här alldeles för komprimerad och lite fantasilös.

Ljud
Svensk film och ljudproduktion är något som aldrig gifter sig. Återigen en svensk produktion utan något som helst tryck i ljudet och med en mix som lämnar allt att önska. Talet ligger alldeles för lågt vilket får till följd att volymen måste höjas. Alla effekter ligger alldeles för högt och skapar en lite obehaglig upplevelse när kommer fram genom den höga volymen. Det känns inte acceptabelt att en så pass stor produktion slarvar med ljudet.

Extramaterial
Märkligt nog finns inget extramaterial. En av de mest populära filmserierna i svensk filmhistoria och inte ens ett litet kommentarspår? Ingen dokumentär om filmerna trots alla tillbakablickar. Ingenting?

Sammanfattning
Det som började tidigt 90-tal har utvecklats till en serie filmer som alla levererar en dos av underhållning och som visar upp några riktigt fina skådespelarinsatser. Det avslutas nästan tjugo år efter den första filmen och på så sätt är det en imponerande resa som Colin Nutley bjudit på, men den tredje filmen är mest nostalgi och inte så mycket till film. Det är en handling som känns innehållslös och man önskar att Nutley tagit i mer. Molly Nutley ska ha en stor eloge för sin insats. Det här är en trevlig kopp kaffe i trevligt sällskap, men det sätter inga spår och någonstans finns tanken att det hade kunnat vara så mycket mer.