127 Timmar bygger på den sanna historien om äventyraren Aaron Ralston som tvingades amputera sin egen arm för att överleva efter att en stor sten klämt fast den. Filmens regissör Danny Boyle väljer att arbeta med restriktioner och gör en film som nästan uteslutande utspelar sig på en plats och handlar endast om en karaktär.

Det är dock ingen risk att detta skulle vara ett hinder för Boyle, han är en hantverkare av rang och filmen griper tag vid bildruta ett och släpper inte taget förrän eftertexterna börjar rulla. Ansvaret för enmansföreställningen har Boyle anförtrott åt James Franco och han förvaltar ansvaret med bravur. Han både charmar och får oss att känna ångesten och smärtan som karaktären får utstå.

Formen har alltid varit viktig för Boyle, han är en mästare på att hitta nya och spännande sätt att paketera sina filmer. Här blandar han en nästan dokumentär känsla med en sorts musikvideoestetik och leker med musik, ljudläggning och redigering. Alla formexperiment förtar dock inte från allvaret eller realismen utan de fungerar bra ihop och speciellt ljudläggningen i scenen-alla-väntar-på är briljant.

Aaron Ralstons verkliga öde finns alltid närvarande och 127 Timmar är en gripande och obehaglig upplevelse. Den är som en otäck drogtripp gjord för att upplevas i grupp. Det är en film att se på stor duk omringad av en publik – en publik som unisont vänder bort sina huvuden under scenen-alla-väntar-på.

Det finns inte mycket negativt att skriva om filmen. Danny Boyle, tillsammans med James Franco, har gett oss en intensiv och perfekt utformad film. Det vi bjuds på är en omtumlande resa och ett i princip felfritt hantverk. Jag skulle nog vilja kalla den perfekt.

Diskutera filmen och recensionen här.