En berättelse om en paranoid ballerina som för första gången får dansa förstarollen i en uppsättning på världsnivå är kanske inte världens mest lockande premiss för en film. Men detta är utan tvekan en framtida klassiker. Med ytterst få och små undantag är Darron Aronofskys skapelse en perfekt utförd psyklogisk thriller. För att bara få misstagen ur vägen tar vi de snabbt; en av de sexuella scenerna blir nästan parodisk, Winona Ryder spelar över på gränsen till Edward Scissorhands-nivå och nog har jag sett flera av de tematiska lösningarna i andra filmer.
Men det är bara obetydliga missfärgningar på ett annars utsökt äpple. Först och främst är det en estetiskt mycket vacker film. Utan att vara någon balettentusiast satt jag som förtrollad under filmens balettscener, men även utanför baletten nyttjar Aronofsky och hans fotograf Matthew Libatique en dansant estetik. Nina Sayers (Natalie Portman) paranoida och scizoida tendenser förstärks av klaustrofobiska korridorer bakom balettscenen och den trånga lägenhet hon delar med sin mor. Kameran ligger hela tiden nära filmens subjekt vilket skapar en närhet som gör det svårt att värja sig mot det ypperliga skådespelet.
Natalie Portman spelar med en energi som jag aldrig sett henne frambriga tidigare. Aronofsky lägger verkligen alla ägg i en korg, om man inte gillar Portman eller hennes insats i den här filmen finns det inte mycket att hämta. Alla andra karaktärer är där enbart för att förtydliga och förstå Ninas sammanbrott. Filmen kretsar kring henne och kameran följer henne överallt. Den Oscar hon belönades med i dagarna är en av de mest välförjänta genom tiderna. Övriga skådespelare kämpar med bravur för att få plats i filmen. Vincent Cassel gör sin balettregissör med en lagom dos slemmighet, som tillåter oss att hata honom för de friheter han tar sig med dansöserna, men ändå förstå hans passion inför baletten. Kluvna känslor inför ”skurkar” är något av det svåraste en film kan syssla med. Här lyckas man i tre upplagor. För det är inte bara Cassel som får sända dubbla signaler. Både Ninas mor (Barbara Hershey), den före detta ballerinan som lever genom sin dotter och som uppenbart både behandlar henne illa men ändå tydligt älskar henne och Ninas konkurrent Lily (Mila Kunis) får min sympati och antipati under filmens gång. Kunis har en rätt liten roll egentligen, men filmens uppbyggnad gör henne till en mer intressant karaktär än hon nog egentligen var. Dels för att Ninas verklighetsuppfattning brister i omgångar. Det blir svårt att veta vad hennes omgivning egentligen gjort och vad som är ångestframkallade hallucinationer.
Det är Ninas sakta men säkra förvärring och den enkla men ack så snygga upplägget som Aronofsky väljer för att förklara hennes fall som är filmens största behållning. Jag är inte alls säker på att jag hänger med, eller ens ska hänga med, i skiftningarna mellan fantasi och verklighet. Ibland är det uppenbart hallucinationer, ibland kan det lika gärna vara jag som inbillar mig. På det sättet håller Black Swan mig på nålar genom 108 vibrerande minuter fram till ett närmast orgasmiskt perfekt slut som lämnar mig med tung andhämtning, bultande hjärta och ett stort leende på läpparna. Trots att jag fått chansen att se filmen fyra dagar innan svensk premiär kommer jag hänga på låset till biograferna när filmen går upp på riktigt. Den här filmen måste jag se igen, så fort jag kan.
I samarbete med Filmtrailer.se
|
|
