När det gäller filmer nominerade för en Oscar brukar det vid de mindre priserna vara hyfsat öppen konkurrens mellan alla möjliga slags genres, men när det kommer till de lite tyngre pjäserna skärs gränsen vid dramafilm. Allt annat får vackert se på när de mer ”seriösa” verken prisas. Men nu är det inte riktigt så jämt. Ibland får faktiskt juryn någon slags noja som resulterar i vinster och nomineringar för annat än just drama. Ett bra exempel är när Sagan om Konungens återkomst fick ro hem en hel hög med guldgubbar trots att det hela rör sig om en äventyrsfilm, fast i ärlighetens namn har historiken visat att juryn faktiskt kan uppskatta ett och ett annat matinéäventyr. Action är dock bannlyst, och även komedier brukar röra sig i dessa kretsar. Just därför trodde ett flertal experter att Juno inte skulle ha en chans att bli nominerad, trots att den blir hyllad vart än den får premiär. Nu vet många filmintresserade att expertisen hade fel denna gång, för Juno lyckades ro hem ett flertal av de tunga nomineringarna, bland annat för bästa film, regi och kvinnliga huvudroll. Givetvis kommer inte Juno vinna något, men visst vore det roligt om jurymedlemmarna kunde enas om en lite annorlunda vinnare för en gångs skull? Nåväl, oavsett priser eller inte så hindrar det i alla fall inte mig från att bli road.
Juno träffar de tilltänkta adoptivföräldrarna
Tonårsflickan Juno MacGuff (Ellen Page) får en dag veta att hon är gravid efter att ha haft sex med en kille (Michael Cera) som hon inte ens är kär i. Istället för abort väljer hon att föda barnet för att sedan adoptera bort det till en familj som förtjänar hennes barn. Omgivningen vet inte riktigt hur man ska hantera detta, men väljer att stötta henne under resans gång. Den kantas av diverse tonårsproblematik och att hitta det perfekta paret för adoptionen.
Moralisterna kommer att skrika högt över att det här är ytterligare en film där man normalt sett skulle ha gjort en abort, men väljer att behålla det eftersom pro-life-krafterna i staterna är så pass starka. Själv skulle jag tycka det vore tråkigt om man valde att inte göra dessa filmer eftersom det hittills under detta halvår har gett två mycket underhållande komedier. Den första är På smällen, och den andra är den här filmen, Juno, som lyckas bräcka det förstnämnda mycket tack vare en fullkomligt lysande Ellen Page i huvudrollen. Hon imponerade rejält redan i Hard Candy, och nu visar hon åter igen att det här rör sig om en skådespelerska som definitivt kommer att tillhöra eliten under många, många år framöver. Filmens största styrka är definitivt persongalleriet som är fantastiskt detaljerat och välpassande. Det blir aldrig för många att hålla reda på, och det blir definitivt aldrig långtråkigt på något sätt.
Tonårsångest via telefon.
Sedan kommer vi till nästa punkt som bär upp allt, nämligen dialogen. Junos annorlunda drag gör att hon i tid och otid brister ut i repliker som är lika roliga som opassande i dess sammanhang. Att dialogen dessutom blir så målande (Oh, and she inexplicably mails me a cactus every Valentine's Day. And I'm like, "Thanks a heap coyote ugly. This cactus-gram stings even worse than your abandonment.") bidrar bara mer till stora skratt och ett leende som aldrig vill tyna bort hos mig. Trots att handlingen kretsar sig kring tonårsgraviditet, osäkerhet och andra jobbiga saker är detta ändå den bästa feelgood-filmen på mycket länge. Jag mår bara bra av alla sarkasmer som Juno avfyrar gång på gång. Juno är helt enkelt en av de bästa komedierna på mycket länge
