Det finns en tydlig och välanvänd form för ”rom-coms”. I otaliga Meg Ryan-filmer har vi blivit indoktrinerade med den säkra – men väl fungerande – strukturen. Love and other drugs utgår från formen men försöker samtidigt blanda in något nytt, mer ”på riktigt” och seriöst.

Filmen kretsar kring den komplicerade kärleksrelationen mellan Jake Gyllenhaals karaktär Jamie och Anne Hathaways Maggie. Jamie har ett glidarliv. Han har alltid haft utseendet och charmen för att få vilken tjej han vill. Han får jobb som försäljare av läkemedel åt Pfizer och genom det träffar han patienten Maggie. Och filmens tredje huvudperson – Hathaways tuttar. De visas så ofta i filmen att de borde fått en egen post i eftertexterna.

Jamie vill ha Maggie. Hon är svårfångad men tillslut lyckas han charma henne. Maggie är en sådan där ”Zooey Deschanel-typisk konstnärsjäl. Hon har inget emot att knulla, eller på sin höjd dela på lite hämtmat, men förhållanden är ingenting hon vill binda upp sig i. För det vill ju oftast inte de där kvinnliga konstnärsjälarna. Så Jamie och Maggie casualknullar bara. Och man får se lite Gyllenhaal-stjärt och mycket Hathaway-bröst.

Dock kan inte Jamie undvika att bli nerkärad i Maggie och tillslut vilja ha ett riktigt förhållande. Men det vill ju inte Maggie. Inte enbart för att hon är en sån där knasig tjej med en förkärlek till polaroidbilder och antika videokameror – utan även för att hon lider av Parkinson och är rädd för att genom det bli lämnad ensam. Jamie får dock tillslut som han vill men Maggie kan inte släppa rädslan om att bli övergiven då sjukdomen förvärras.

Hathaway är en stabil skådespelerska och gör det bästa av rollen – med eller utan tuttarna framme. Gyllenhall skådespelar också efter bästa förmåga och försöker hålla jämna steg med Hathaway. Det finns ett par scener i filmen som är riktigt bra, det finns ögonblick som är roliga, charmiga, gripande och värmande. Men det finns också scener som får det att krypa under huden. Det finns också något olustigt schizofrent över filmen på grund av dess försök att balansera ”tungt drama” och rom-com. Det dramatiska blir aldrig tillräckligt gripande när man bland allt gråt, ärligt naket och obotliga sjukdomar ändå hela tiden skymtar kärlekskomediarvet. Man borde kanske valt att antingen, med Meg Ryan som måttstock, vara Sömnlös i Seattle eller In The Cut. För nu virrar man istället runt i ett gränsland och det är inte till filmens fördel. Trots de kvalitéer som faktiskt filmen har i båda lägren.