Sidney, hjälten och ständige överlevaren från de tre första filmerna, återvänder till hemstaden på årsdagen av händelserna i den första filmen som sista anhalt i en turné för att marknadsföra sin nya bok. Knappt har hon hunnit packa upp väskorna innan de första hotfulla telefonsamtalet kommer och liken ånyo börjar hopa sig. Både gamla och nya vänner tycks stå på mördarens lista.

Jag hade minst sagt låga förväntningar. Trailern såg löjligt ointressant ut och det kändes knappast som att den lätt ironiska stilen låg speciellt rätt i tiden. Sedan Scream 3 kom 2000 har den japanska skräckfilmsvågen kommit och gått, likaså tortyrporren med Saw eller Hostel som främsta flaggskepp. En fjärde installation i en serie som var både trött och förutsägbar redan innan den hunnit bli en trilogi låter verkligen inte sexigt.

Redan innan förtexterna har dock allt detta avhandlats både smart och roligt på ett sätt som lyckas placera Scream 4 rätt i tiden, utan att framstå som krystat uppdaterad. Den både känns och ser ut som de tidigare filmerna serien, samtidigt som den lyckas undvika att bli mossig. Dessutom uppdaterar den våldet från de tidigare filmerna, utan att för den skull bli spekulativt, på ett sätt som går helt i linje med den typ av film man förväntar sig.

Inledningen är stark och avslutningen likaså, däremellan hinner det tyvärr bli lite saggigt. Tempot känns hackigt och det blir inget riktigt bra flyt. De tre relikerna från föregångarna, Sidney (Neve Campbell), Dewey (David Arquette) och Gale (Courtney Cox), känns dessutom mest bara i vägen för en mycket bättre film. Campbell har dessutom aldrig varit speciellt mycket till skådespelare och med åren blir detta tydligen bara allt mer uppenbart.

Då är det desto bättre ställt med det nya och betydligt piggare gäng som introduceras, där Hayden Panettiere i rollen som Kirby är den klart starkast lysande stjärnan. Även Marley Shelton som Deweys högra hand är riktigt rolig i en alldeles för liten roll.

Gubbarna Wes Craven och Kevin Williamson lyckas, mot alla odds, ta sin franchise till en ny era utan att på något vis göra avkall på dess identitet. Det är smart, underhållande och nutidskommenterande på ett sätt som blir lite mer meta än vad min hjärna klarar av. Kan Scream 4 vara startskottet på en ny trend inom skräckfilmsgenren? Kanske. Förhoppningsvis.