Åskguden Thor är på väg att bestiga sin rättmätiga tron. Men hans far Oden är inte helt säker på att den storslagne krigaren kan lösa konflikter utan nävarna. Relationen till de onda frostjättarna måste hanteras med delikat diplomati och inte med tunga hammarslag. Frustrerad av sin fars ovilja att dra ut i kamp tar Thor saken i egna händer, något som leder till att han förvisas från Asgårds tinnar och torn till Midgård (Jorden).
En av de första tankarna som flyktigt gled genom mitt tankecentrum när Kenneth Branagh bekräftats som regissör för denna film var: Varför? Nu med facit i hand är det uppenbart att det var för att Thor i Marvels tappning pratar snoffsigt och att Branagh gjort karriär på att regissera filmer där folk pratar snoffsigt. I flera av mina favoriter bland Branaghs filmer är det just det storslagna och dramatiska som är den stora styrkan. Men det är en spänd lina att balansera på. Sätter man Sir Anthony Hopkins i Power Rangers-rustning med Janet Jacksons skandal-tuttskydd över högerögat ska han vara otroligt tight med skådespelet för att det inte ska bli pannkaka av alltihopa. Jag tror att tanken är att det ska bli Wagnerskt operastorslaget men det blir tyvärr mest bara kamp mot smilbanden.
Det är betydligt bättre när vi hamnar på jorden. Chris Hemsworth fungerar bättre som nobel vilde med glimt i ögat än som storslagen gudason med otympliga repliker och platspansar. Som den "mänskliga" varianten av Thor är han bullrigt biffig och chevalreskt charmig. Natalie Portman fungerar bra som hängiven astroforskare, även om hon i några få scener blir lite osnyggt flickfnittrig. Kat Dennings och Stellan Skarsgård utgör en bra fond som drägglande forskarstudent respektive muttrig skandinavisk kollega med goda råd och övermodigt ölsinne. Striderna på jorden är mindre beroende av uppenbart datoranimerade specialeffekter. Det ger tyngd och en mer kännbar känsla för fara vilket gör actionscenerna så mycket mer påtagliga. Kontrasten blir uppenbar när Thor slår sig en handfull Shield-vakter i spöregn och lera. Där känns slagen tunga och köttiga. Där uppskattar man hjältens kroppshydda. Där är han farlig på riktigt. Filmens inledande strid mellan asar och frostjättar är en plastigare och mer förvirrad kopia av striden som öppnade den tio år gamla Sagan om Ringen. Likaså blir Tors och hans fyra medkämpar Sif, Volstagg, Fandral och Hogun kamp med Jotunheims jättar aldrig spännande utan bara tråkiga pixelstrider. Några mindre detaljer med rötterna i serietidningens värld gör dem någorlunda uthärdliga, men mest vill man bara snabbspola.
Trots det pompösa skådespelet finns det bra scener även i Asgård. Tolkningen av Loke är en av de bästa och mer komplexa skurkar som Marvel-alster på vita duken producerat. Mest för att man valt att inte låta honom vara lismande och manipulerande genom hela filmen. Hela tiden anas vad som komma skall, men han är lika mycket en son som vill få sin faders godkännande som en lillebror som vill besegra sin brutalare äldre bror. Tom Hiddleston kombinerar makthungern och önskan att vara till lags väldigt bra. I vissa scener glömmer man de fåniga dräkterna och det överdådiga scenografin och ser familjedramat i botten av historien.
Jag antar att man behöver en förkärlek för Marvels variant av Thor för att gilla det här. Jag förstår verkligen de låga betyg som satts av mina kollegor i dagspressen. Om man inte någonsin läst eller älskat figurerna och därför inte känner sig involverad i filmens små detaljer och godbitar är detta garanterat ett bottennapp. Själv kastades jag mellan uttråknad och gåshud.
Slutligen vill jag bara nämna "3D"-delen. Sanningen är att detta inte är en 3D-film. Att den marknadsförs som sådan av filmbolag och biografkedjor är på gränsen till felaktig marknadsföring om vi ska tala klarspråk. Jag tog inte tid, men jag lovar att minst 80% av filmen saknar 3D-element helt och de övriga tiden plågas vi av dåliga och uppenbart pålagda effekter.
