Med nyinspelningen av klassiska True Grit (De sammanbitna) har bröderna Coen ironiskt gjort en av de mest ”Coenska” filmerna på länge. Men filmen med John Wayne som spelades in i slutet av 60-talet ligger faktiskt inte till grund här, istället är det originalboken av Charles Portis som fått vara främsta förebild. Vissa internetkällor påstår att bröderna inte ens sett den första filmen. Det är inte svårt att tro på det påståendet när eftertexterna rullar. Den första filmen framstår idag främst som John Waynes försök att göra upp med den Westernhjälte som utgjorde hans karriärs ryggrad. Coenbrödernas Rooster Cogburn (i Jeff Bridges gestalt) betraktas här med mer distans och mindre vördnad.

Bridges lyckas få honom att bli mindre av en karikatyr och mer av en verklig människa. Hailee Statfield som spelar Mattie Ross är minst lika bra. Hennes brådmogna framtoning och envist orubbliga självsäkerhet när det gäller hanteringen av vuxna får henne att verka betydligt äldre än vad hon egentligen är. Min tanke när jag såg filmen var att det var ett genidrag av Coens att välja en äldre skådespelerska med barnslig fysik för att spela Mattie. Så när det visade sig att Statfield faktiskt är lika gammal som Mattie (hon var 14 när filmen spelades in) blev jag dubbelt imponerad.

I filmens mer framstående biroller gör Matt Damon, Josh Brolin och Barry Pepper utmärkta insatser. Hade man haft tio nomineringar även för bästa manliga biroll hade garanterat alla tre ärats, rollerna och prestationerna är så pass vassa och dubbelbottnade. Nu tar de istället nästan ut varandra, men ska ändå uppmärksammas. Damons ytligt självsäkra Texas Ranger LeBouef som ständigt förlöjligas av både Rooster och Mattie lyckas vara både smått obehaglig och totalt sympatisk på samma gång. Samma dubbelbottning finns hos både Barry Peppers banditledare Pepper (japp, de heter likadant). Hans spruckna leende och ärrade hud döljer en figur som nästan får sägas vara ”antiskurk” i det avseendet att inget utom hans rykte och Coburns historier målar honom som skurk. Hans beteende och agerande är ett av de mest klanderfria i filmen. Detsamma kan man inte säga om Josh Brolins undflyende mördare. Han är feg och otrevlig, men samtidigt rätt korkad och trött på att fly undan sitt förflutna. Utan att säga mycket om sin bakgrund förmedlar Brolins fysik och manér att han tidigt förlorat livets lotteri.

True Grit
gör mig lycklig. Framför allt för att är så genomgående utmärkt hantverk, från klippning till smink, kostym, scenografi, foto, musik, manus, skådespel, ljussättning, ja egentligen alla beståndsdelar är av högsta klass. Allting utsökt smutsigt och skitigt utan att bli Terry Gilliamskt överdrivet. Tankarna förs till Deadwood eller en mer rakt spelad O Brother Where Art Thou. Det som sticker ut är Jeff Bridges fantastiska balansgång mellan skrattretande fyllo och respektingivande frilansande sheriff samt Hailee Statfields fläckfria skådespel. Att hon inte nominerats för bästa huvudroll är för mig helt otroligt, för även om filmens ramhistorie handlar Rooster Cogburn ur Mattie Ross synvinkel är det helt klart en huvudroll hon gör. Men det är inte bara Statfields skådespel som gör hennes på pappret outhärdliga brådmogenhet njutbar, det faktum är att alla andra roller har en inbyggd tveksamhet gör att jag automatiskt sympatiserar med filmens enda figur med någorlunda fungerande moralisk kompass. Hade till exempel LeBouef varit mer sympatisk hade jag stört mig på Mattie mer.

Wayne vs Bridges

Det finns en liten skönhetsfläck. Jag stör mig på en synnerligen opåkallad och för mig helt onödig epilog som på något sätt knyter ihop en säck som utan tvekan blivit mycket mer intressant om den lämnats öppen. Men det är en liten petitess i en perfekt avvägd och utmärkt utförd modern klassiker.

Kommentera och diskutera recensionen här

I samarbete med Filmtrailer.se