Albert (Jeremy Irvine) är en ung man, nästan pojke, som lever under ganska fattiga förhållanden i Devon strax före första världskriget. Familjen har svårt att få ihop till arrendet men ändå går hans far (Peter Mullan) och köper ett fullblodsföl på en auktion, mest för att näpsa landägaren (David Thewlis) som också bjöd på hästen. Egentligen behöver familjen en riktig arbetshäst och modern (Emily Watson) blir inte direkt glad över tilltaget men hästen får stanna och Albert tar hand om den, döper den till Joey och de blir oskiljaktiga vänner. När första världskriget bryter ut tvingas dock fadern att sälja hästen till armén för att kunna behålla gården och Albert blir otröstlig, men han lovar Joey att de ska ses igen.
Huvudrollen i den här filmen tillhör faktiskt hästen Joey och vi får följa honom under strapatserna i kriget. Inledningsvis måste jag säga att jag nästan trodde det här var en ren familjefilm. Spielberg balanserar otäckt nära Den otroliga vandringen och jag väntade nästan på att Joey skulle börja tala, så förmänskligad blir han i vissa scener och det är inte ett gott tecken. Historien bygger på en bok och en pjäs och jag tror att meningen från början var att berätta små historier om enskilda människoöden i krigets skugga vilka vi kommer i kontakt med genom Joey och hans resa genom krigets olika landskap. I ren text kanske det funkar att låta hästen bara bli en ledsagare men i visualiserad form blir han filmens odiskutabla centralkaraktär. Och här uppstår problem.
Joey blir så förmänskligad att han fattar heroiska beslut och undervisar andra hästar och som sagt, jag förväntade mig nästan att han skulle börja tala. Det hela liknar barn- och familjefilm av klassiskt slag. Episkt och emotionellt förankrat, är det E.T.-Spielberg som visar sig från sin mest typiska sida. Men, det händer saker under kriget som jag knappast skulle sätta de minsta E.T.-fansen framför. Ok, det är inget blodigt krigsdrama men det är heller inte någon förskönande omskrivning. Kriget är för mörkt, för lerigt och karaktärer vi möter dör, så någon barnfilm är det inte. Men samtidigt blir den heroiska, tänkande hästen lite för barnslig för ett rent drama. Filmen vet inte på vilket ben den ska stå. Och det är synd för här finns ändå kvalitéer.
Inledningsvis har War Horse lite av saga över sig, den fattige pojken med sin häst, den ondsinte landägaren och dennes dryge son spelar alla sina urtypiska roller mot ett underskönt landskap. Ändå blir det aldrig sliskigt på något sätt. Spielberg är alldeles för skicklig för det och historien berättas handgripligt, realistiskt och med eftertryck. Bra och tydliga karaktärer, bra foto och ett effektivt manus gör att filmen ångar på och jag gillar historien ända tills vi får följa med Joey till kriget. Då uppstår problemen jag nämnt ovan, dessutom blir tempot lite svajigt, en del av de upplevelser Joey har, dras ut en del och i slutändan är filmen helt enkelt lite för lång.
Det hindrar inte att det ändå dyker upp scener då jag blir lite blöt i ögat. Man kan inte ta ifrån Spielberg hans skicklighet och effektiva berättarteknik. Att han kan göra filmer som berör, det vet vi sedan tidigare och till och med i en sådan här mellanfilm behåller han det greppet. Det är också en film som imponerar på bioduken, den har något storslaget och episkt över sig och mot slutet har man till stor del glömt bort att man hade lite småtråkigt på några ställen. Men sedan segar det till igen och när jag lämnar salongen så är det med en liten känsla av besvikelse.
Spielberg är skicklig och han kan sin sak när det gäller att berätta och beröra men här tycker jag inte att han riktigt når upp till sin egen förmåga. Det är i och för sig vackert och effektivt på ett lite gammaldags sätt men tempot svajar emellanåt och filmen har som sagt väldigt svårt att bestämma sig för vilken slags film den ska vara och tyvärr blir resultatet mera E.T. än Indiana Jones men ändå för mörkt för att verkligen vara något att sätta barn framför. War Horse är en film som får godkänt men som inte på något vis känns som en nödvändighet.
