Filmen
Doug och hans tre kompisar skall fira hans svensexa med en kväll i Las Vegas. Doug har med sig sina två kompisar Phil (Bradley Cooper, kanske mest känd som Jennifer Garners något mesige kompis ifrån Alias) och Stu (Ed Helms, från amerikanska The Office) och den blivande svågern Alan (talangfulle Zach Galifianakis, som mest gjort småroller tidigare och väl får betrakta den här filmen som sitt definitiva genombrott). Dagen efter det vilda kalaset vaknar Phil, Stu och Alan upp i ett sönderslaget hotellrum. De har inget minne av kvällen, brudgummen är försvunnen och de måste försöka följa de spår av förstörelse de lämnat efter sig för att hinna tillbaka i tid till bröllopet. Förvecklingar uppstår.

På väg till Vegas.

Upplägget är lika enkelt som genialt, filmen är som två timmar koncentrerad bakfylleångest, med känslan av att ”jag är glad att det inte är jag” hela tiden lurande i bakhuvudet. Ångesten tar dock aldrig över, utan filmen hålls lättsam och charmig av de samspelta och roliga huvudrollsinnehavarna. I takt med att kvällens händelser nystas upp blir filmen galnare och galnare, och den innehåller flera riktigt roliga biroller som jag dock inte tänker diskutera vidare här (den som inte sett filmen kan passa på att hoppa över trailern nedan, som avslöjar på tok för mycket).

Filmens manus är också förvånansvärt välkonstruerat. Här finns en tydlig struktur, det som sätts upp i filmens inledning får sin förklaring i slutet (allt utom hönan, men om man lyssnar på kommentarsspåret får man en möjlig om än något makaber förklaring), men samtidigt ges gott om utrymme för improvisation och infall. Det gör filmen levande och oförutsägbar samtidigt som den faktiskt ger något mer än bara skratt för stunden (Meet the Spartans kan dra åt helvete!). Som de flesta komedier har den dock skämt som faller platt, och speciellt användandet av musik i den här filmen känns väldigt slitet. ”Who let the dogs out?” – jag trodde att det fanns någon sorts straffsats kopplad till den låten. Ugh.

Regissören Todd Phillips är en av de två renodlade ”komediregissörer” inom amerikansk mainstreamfilm som har skapat sig något sorts varumärke eller igenkänningsfaktor – den andre är Judd Apatow. Medan Apatows filmer i mitt tycke är något snällare och mer lättillgängliga är Phillips den av de två som får mig att skratta högst. Baksmällan är full med roliga repliker, händelser och karaktärer och den kan vara väl värd ett köp för den som gillade Old School.

Stu är tandläkare till vardags.

Bild
Filmen är snyggt fotad, och vi får en ganska närgången bild av Las Vegas på dagen – annars brukar det mest vara de neonupplysta nätterna som visas i den här typen av filmer. Färgerna är klara och skarpa, och när det senare blir kväll är svärtan djup utan att bli platt. Jag kan se en antydan till kantförstärkning, men på det hela taget är det en bra transfer av en film som inte ställer jättestora krav.

Ljud
Precis som med bilden är det här en film som inte ställer jättestora krav på ljudspåret. Jag hade kunnat leva med en mix som var mindre framtung och som levde upp mer i de actionsekvenser som filmen ändå har, men miljöljud och musik håller ändå de bakre högtalarna igång. Basen är djup, och ljudet känns detaljerat och klart, transfern är godkänd, men hade kunnat vara bättre.

Extramaterial
Picture-in-picture commentary består av ett kommentarsspår, där vi i nedre högra hörnet ser de tre huvudrollsinnehavarna och regissören i bild samtidigt som de pratar. Det hade kunnat vara intressant om man hade utnyttjat PiP till att erbjuda något mer än bara ett vanligt kommentarsspår, men det har man valt att låta bli. Pluspoäng för ett bra och intressant kommentarsspår, minuspoäng för den helt meningslösa PiP-funktionen.

The Dan Band är ett band som synts i ett antal filmer, där de sjunger easy listening versioner av snuskiga låtar (50 Cents ”Candy Shop” dyker upp i den här) och även gör lite andra, ”roliga” covers. Jag måste erkänna att jag finner dem extremt tråkiga och repetitiva, och jag önskar att vi kunde slippa se dem i fler filmer. Bland extramaterialet finns de fulla versionerna av de låtar de spelar i filmen, och det är så tråkigt att jag bara vill skrika.

Förutom de två inslagen finns ett bildgalleri, en ”map of destruction” som visar vännernas framfart över as Vegas, trailers, hopklippta svordomar och actionscener och ett porträtt av Ken Jeong, som spelar den galne Mr. Chow. På det hela taget är det en ganska laddad utgåva, men förutom kommentarsspåret är allt extramaterial väldigt lättviktigt.

Sammanfattning
Det görs så många dåliga och tråkiga komedier att man som publik blir tacksam när det väl dyker upp något som är hyfsat välskrivet och ger några ordentliga skratt. Baksmällan är en sådan film. Ed Helms och Zach Galifianakis är båda riktigt roliga i filmen, medan Bradley Cooper inte riktigt har deras komiska timing och vilja att spela ut hela registret. Han är dock viktig för balansen i filmen, och i takt med att de tre kompisarna pusslar ihop sin vansinneskväll i Las Vegas får även han tillfälle att visa att han kan vara riktigt rolig. En bra komedi, som är helt i klass med regissörens tidigare toppnotering Old School.