Att skräckfilmerna drabbas av inflation vad gäller uppföljare är ingenting nytt. Under åttio- och nittiotalet fick vi ju se både ”Fredagarna” och ”Terrorn” (eg ”Mardrömmarna”) yngla av sig otaligt mycket, men även de samtida Halloween och Psycho, samt de mer senkomna Wrong Turn, Scream och framför allt Saw har hamnat på ett produktionsband med en kvalitetsmässig försämring för varje del. Och man kan med rätta ställa sig frågan: Vad tillför egentligen en uppföljare? När man vet svaret på detta kan man således bygga vidare på frågeställningen: Vad tillför åtskilliga uppföljare?
När nu även Final Destination återkommer med sin femte del, elva år efter sin debut, finns det faktiskt inte särskilt stora förväntningar hos mig. Allt jag hoppas på är att det faktiskt ska bli den sista destinationen den här gången. 
Handling och omdöme
De anställda på ett företag åker iväg på en sorts kick-off. När bussen som de färdas i korsar en bro får en av deltagarna, Sam, ett hemskt varsel i form av en dagdröm om en stundande katastrof och lyckas genom envist arbete få sju av sina närmaste kollegor ur bussen och avvärjer på så sätt den dödliga faran. Men eftersom Liemannen/-kvinnan hade räknat med alla dessa dödsfall måste hen också se till att alla offer går sitt öde till mötes trots debaclet. För hur skulle det annars verka, om någon nu skulle lyckas lura döden? Tänk vilken skam som hen måste känna, menar jag! 
När Döden sedan jagar efter dem är det i samma ordning som de gick hädan i drömmen. Ironiskt? Jovisst, en gång i tiden (läs: år 2000) skulle man väl kunna kalla det för just detta. Men nu, i nummer fem, så framstår det inte särskilt dråpligt, bara extremt förväntat och en obestridlig känsla av déjà vu infinner sig tidigt i filmen. För här finns ingenting som vi inte tidigare har sett; lampor som drabbas av spänningsfall, skruvar som skruvar ur sig så långsamt, så långsamt, ett styck begravningsakt, irrationellt beteende bland de olika karaktärerna, långa samtal om ”by-gones”, ”what-ifs” och verkligheten kontra föraningen. Och så Candyman-Tony Todd förstås, som återvänder i rollen som obducenten Bludworth (och tillika Döden personifierad måhända?) från de första två filmerna. 
Men visst, precis som är sedvanligt i många skräckfilmer är handlingen till viss del sekundär och fokus ligger i stället på alla tänkbara sätt att döda en människa. Nog väcks en och annan moraletisk tanke kring varför fascinationen ligger i topp vad gäller avrättningsmetoder, men även hur det kommer sig att kreativiteten kring detta vida överstiger den för filmen eller handlingen i stort. Precis som tidigare byggs varje dödsfall upp i flera skrämselsteg, gärna innefattar dessa även en hel del skenmanövrar som ska gnugga förväntningarna lite extra. Rått, blodigt och motbjudande är premissen – typisk splatter and gore. Värst kan man väl betrakta laseroperationen som en av karaktärerna i filmen ska genomföra, men det obehagliga räcker inte hela vägen fram ens där utan klimaxen i scenen tramsas bort. Varför Döden envisas med att gå igenom allt ståhej med att långsamt låta alla ”olyckor” ske, förstår jag faktiskt inte. Det borde väl vara enklare att bara låta en blixt slå ner i huvudet på dem alla? 
Inte ens dialogen känns trovärdig och skådespelarna ser ofta ut som att de antingen har svårt att själva köpa smörjan eller att de återanvänder uttryck, repliker och beteenden från tidigare delar i serien. Filmen är i det stora hela inte direkt dålig (förutom den sista akten där filmen spårar ur en aning), men inte heller särskilt upphetsande. Stereotypisk är väl ett ganska passande uttryck för den. Epilogen är det enda som kan tillgodoräkna sig någon kreativ cred överhuvudtaget, eftersom man här lyckas knyta ihop filmen med den första delen på ett förvånansvärt sinnrikt sätt – och på så vis sluter man alltså cirkeln – men det väger dessvärre inte upp särskilt mycket för bristerna i filmen i övrigt.
Extramaterial
* "Circle of Death" (ca 5.30 min): Rent promotionmaterial med de sedvanliga intervjuerna, ungefär vad som kan förväntas i pausen mellan två filmer på en filmkanal.
* "Alternate Death Scenes" (ca 15 min): Ett par alternativa varianter av dödsfallen i filmen. Långa scener, men bara marginella förändringar.
* "Visual Effects of Death: Collapsing Bridge" (ca 9 min): En jämförelse mellan inspelningsfilmandet och den färdiga produkten kring broscenen.
* "Visual Effects of Death: Airplane Crash" (ca 3 min): Samma som ovan med fokus på epilogscenen.
* Digital Copy: Ett ex av filmen för databruk.
För att vara en Blu-ray-utgåva har jag svårt att imponeras av detta ganska snåla material. Här hade man absolut kunnat packa in mer av värde, särskilt om det här är att betrakta som en avslutande del och mer material från tidigare delar kunde ha samlats ihop (jodå, lite får vi i en musikvideo under eftertexterna).
Slutordet
Final Destination 5 tillför ingenting nytt varken i relation till sina tidigare delar eller till skräckgenren i stort. Tvärtom framstår filmen som ganska tam, alla ”obehagliga” dödsfall till trots. När den första delen kom vid starten av det nya milleniet kändes det som ett friskt tilltag vad gällde berättelsen, vilket också fick den att stå ut något från mängden. Men nu, elva år senare, går filmen kraftigt på tomvarv. Och trots att de här sluter cirkeln ryktas det likväl om två uppföljare till. Herregud! Nej, välj rätt offer att avrätta nu, Döden. Final Destination-serien överskred sin livslängd ungefär i höjd med den andra filmen i serien och har därefter levt på lånad tid.
Någon värdig avslutning på filmserien är det alltså inte fråga om. Min rekommendation är att hellre se om den första filmen i ordningen – den var färsk, förhållandevis bra och förtjänar utan tvekan en omtitt - eller till och med den andra.
