Filmen
Ett ungt par, Katie och Micah, var alldeles ensamma i sin lägenhet den natten. I hela Katies liv hade hon varit förföljd av ett demoniskt väsen som bland annat viskat åt i henne i sömnen. Micah, som under sina år med Katie tagit del av övernaturligheterna, bestämde sig för att dokumentera demonen med sin videokamera. Mycket riktigt fastnade saker på bandet, bland annat rörde sig sovrumsdörren och täcket, utan tillstymmelse till korsdrag i rummet. Han gjorde om experimentet nästa natt och nästa natt igen och det oförklarliga trappades upp. Det blev mer och mer tydligt att demonen inte bara ville skrämmas, den ville skada dem.

Skälet till att premiären dröjde var att Paramount och Dreamworks, som köpte rättigheterna, först funderade på att göra en storslagen remake med Peli bakom spakarna. Originalet, som skulle reducerats till extramaterial på en kommande hemmarelease, testvisades och som Spielberg och gänget på förhand misstänkte lämnade folk salongen. Det visade sig emellertid inte vara på grund av bristande produktionsvärden, utan för att personerna helt enkelt hade blivit för rädda. Spielberg tipsade med all rätt Peli om att ändra det utdragna slutet, och efter att man på internet fått rösta om att filmen skulle få en bred biodistribution fick den det. Originalversionen ska, helt rimligt, vara lite kantigare och sublimare och då jag tyckte att framför allt dagsscenerna var lite för fint ihoplappade här, skulle jag även vilja se den versionen.

Hon vaknade hastigt av att de inte alls utnyttjade sängbredden optimalt.

Paranormal Activity är bra för att den är läskig, en film som [REC] har till exempel ingenting att sätta emot där. Frågan är dock hur bra en film blir bara för att den är läskig? Liksom i The Blair Witch Project längtar jag nätterna igenom efter dagsljus och det är självklart bra. Men utan skrämselmomenten hade filmen varit kass och därför har jag svårt att höja den till skyarna. På samma sätt ser jag gärna att det finns något kvar av en komedi efter att man tagit bort skämten. Jag gillar att det handlar om en demon istället för ett vanligt spöke, och att de tar in en expert som berättar hur mycket värre det är. Jag har själv svårt att tänka mig något obehagligare än en demon i sovrummet. Utan att avslöja några av skrämseleffekterna kan jag avslöja att de är väldigt välgjorda och känns aldrig ens en gnutta B. Scenen med ouijabrädan (ett verktyg för att tala med andar och annat otyg) är särskilt imponerande. Att de båda skådespelarna gör sina karaktärer med en sådan självklarhet att det känns som de själva, om de skulle sättas i en sådan extrem situation – hjälper till att skapa en klart sevärd skräckfilm.

Bild och ljud
Det är en DV-kamera som använts och den har visserligen fotat i HD, men någon HD-känsla infinner sig inte alls. En mjuk DVD-presentation är min närmaste jämförelse för den här glorifierade hemvideofilmen. 1.85:1 i 1080p är det hursomhelst, inte 2.35:1 som det står på fodralet. Ljudet kommer i DTS 7.1 Hd Ma men med min ålderstigna anläggning kunde jag bara koda av det som DTS Es 6.1. För att utnyttja så många kanaler är det extremt framtungt. Jag köper hela grejen med att den ska representera kamerans egen ljudupptagning, men det borde väl knappast vara mer än stereo på sin höjd? Om detta är fallet förstår jag att man varit diskret med surroundet, men även bashögtalaren är underutnyttjad och den kunde ha gjort mycket för att förhöja upplevelsen, utan att manipulera densamma. Dialogen är samtidigt onaturligt tydlig.

Extramaterial
Här får vi endast något som kallas ”unrated ending”, det är inte originalslutet utan ett slut som filmades tillsammans med bioslutet i efterhand. Detta slut är mycket värdigare än det nuvarande och lämnar dig med ett långvarigt obehag istället för den klart uttjatade snabba chocken.

Sammanfattning
Paranormal Activity är en sevärd och framför allt otäck skräckfilm, som har fått en på tok för fattig utgåva av SF. Bild och ljud går nog inte att göra så mycket åt men filmen, som en gång själv var på väg att bli extramaterial, är värd betydligt mer av den varan.