Efter Virgin Suicides, Lost in Translation och Marie Antoinette är det helt klart så att förväntningarna på Somewhere var mycket stora. Kanske blev trycket lite för stort för när filmen kom blev kritiken minst sagt blandad. Jag som aldrig sett något av Sofia Coppola visste inte riktigt jag skulle förvänta mig.

Johnny Marco är en Hollywoodstjärna som lever sitt liv på Chateau Marmon efter att ha skiljt sig. Hans fru har hand om vårdnaden av deras 9-åriga dotter, Cleo, och Johnny lever sitt liv i ett rus, totalt omedveten om vad som pågår kring honom. För i Johnnys värld finns bara Johnny och det är bara Johnny som räknas. Men allt detta ändras hastigt och lustig när hans exfru lämnar Cleo hos honom och meddelar att hon tänker resa bort. Plötsligt tvingas Johnny ta hand om sin dotter och bygga något slags band till henne.

Johnny må vara världsberömd, rik och kan få vilken kvinna han vill, men tristessen flyter igenom hans liv. Han tror på ingenting och försöker inte göra något heller, oavsett vad han tar sig för är det via ett töcken. Coppola väljer oftast att hålla kameran still och låta Johnny gå in och ut i bild, ett smart sätt att få oss att känna oss som att vi befinner oss där med honom och ser hans vanliga liv. Det är uppenbart att han är en trasig människa som istället för att ta itu med sitt liv, väljer att dämpa ångesten med alkohol och sex. Jag kan riktigt känna kritiken mot Hollywood och den människosyn som finns där.

Stephen Dorff som aldrig riktigt haft en karriär som tagit fart, gör här en av sina bättre roller. Han lyckas verkligen skala av sig själv och låta oss komma nära honom. Det finns också ett sorgset drag över honom som gör att jag faktiskt sympatiserar mer med honom än jag borde göra. Bästa scenen i filmen är när Johnny tappar greppet och pratar med sin exfru på telefonen, helt naket och öppet. Som dottern ser vi Elle Fanning, hon har varit i branschen i tio år snart men lyckas ändå porträttera en oskuldsfull person som drömmer om att få umgås med sin riktiga pappa, inte den mediala personen som står framför henne. Coppola lyckas väl i sina intentioner tycker jag, det är en långsam film om den skruvade värld som är Hollywood och vad berömmelse kan göra med dig.

Bild
Knappast den bästa bilden jag har sett men den följer de intentioner som Coppola hade när hon gjorde filmen. Färgerna är dämpade och mättade, svärtan är nästan grå ibland och så många andra färger också. Detaljnivån är bra, inte perfekt men bra. Även filmkornen ser intakta ut och det ser fint ut. Tror de flesta kommer vara nöjda.

Ljud
DTS-HD Master Audio 5.1 känns nästa lite overkill på en så pass tyst film som denna. Mixen är framtung och de bakre högtalarna utnyttjas sparsamt. Basen är tyst större delen av filmen. Men detta passar filmens tema bra och fungerar, jag hade inte varit nöjd med en mer aggressiv mix.

Extramaterial
Endast en minidokumentär som inte ens är textad på svenska, nej det blir underkänt.

Sammanfattning
Somewhere är inte en film för alla, men det är en film som de flesta skulle må gott av att se. Långsam och eftertänksam finns den kvar i medvetandet en lång stund efter att filmen är slut.