Filmen
Det är inte lätt att vara Harry. Efter att ha daltat med brottslingar och faktiskt gått med på deras krav att ordna en flyktbil (må så vara att han kör in bilen i affären i full fart och sedan skjuter ihjäl brottslingarna) blir Harry återigen omplacerad för att vara med på utvärderingar av nya aspiranter. Detta stöter dock på patrull då borgmästaren vill kvotera in kvinnor, något Callahan inte gillar, men han är snart tillbaka på mord när hans gamle partner blir dödad av en inhemsk terrorgrupp, People's Revolutionary Strike Force. Men säg den frid som varar, som ny partner får han nämligen en av de nya kvinnliga inspektörerna, Kate Moore. Det blir lite för mycket politik för vår hjälte när han snart inser att han bara är en bricka i spelet och kapten McKay inte bryr sig om att fånga skurkar, utan vad som ser bra ut i pressen. Moore visar sig dock ha mer skinn på näsan än vad Harry kunnat ana och tillsammans tar de sig an PRSF.

Humorn tar större plats i denna film och den är annorlunda i tonen från de två första filmerna. Moore är mer en comic relief, som förgäves försöker hänga med i Callahans tempo, och den nya standardrepliken "swell" dyker också upp här (något som Callahan kommer att återanvända ett otal gånger i de tre sista filmerna, framförallt den sista). Skurkarna i denna film är också sämre. PRSF är en grupp man inte får riktigt grepp på och deras ledare Bobby Maxwell känns mer fånig än psykotisk. Vågen av inhemsk terrorism som spred sig i USA under slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet kanske kändes som ett naturligt val 1976, men idag är det lite parodiskt att se folk i pannband och stora frisyrer springa runt med vapen. Det är helt enkelt så att detta är den film av de fem som åldrats mest sedan den kom. Trenden med större vapen fortsätter också här och utan att avslöja för mycket kan den mest trögtänkte snabbt lista ut hur Harry kommer att göra sig av med huvudskurken.

Återigen är det en blivande TV-stjärna som är med: Tyne Daly, som spelar Moore, är för de flesta mest känd som Lacey i TV-serien Cagney & Lacey. Här är hon mer ett bihang än en riktig karaktär - en person utan egen identitet som publiken aldrig bryr sig om. Eastwood verkar acceptera att Harry Callahan blir mer en gående humormaskin än hårdkokt polis. Ibland glimtar den gamle Harry till, men i mångt och mycket är det autopilot rakt igenom filmen. James Fargo är regissör för denna film, som var hans första. Tyvärr lyser det igenom väldigt klart och mycket av den mörka realistiska tonen är borta i filmen och ersatt med mer ordinär action. Fargos karriär tog aldrig fart och han fastnade i b-filmsträsket under resten av sin karriär. Efter att ha sett de tidigare filmerna är Enforcer helt klart en besvikelse, den når inte helt enkelt upp till förväntningarna.

Bild
För den som gillar filmen är det goda nyheter, för Warner har gjort ett mycket bra jobb med bilden. Färgerna är betydligt mer kraftfulla här och fulla av liv. Hela färgpalleten används och svärtan är djup och mörk. Skärpan är också mycket bra, med fina detaljnivåer genom hela filmen och inga scener som sticker ut som mjuka och ofokuserade.

Ljud
Här finns Dolby TrueHD, som är en liten besvikelse. Det bakre högtalarna utnyttjas mycket lite och det är inget bett i mixen. Förutom eldstrider och några få andra effekter är det väldigt tyst och basen känns underutnyttjad. Talet låter bra och har en fin synkning. Musiken låter även den bra och har en fin klang. Tyvärr är det inte så mycket här, utan ett av de svagare spåren i serien.

Extramaterial
Först ut är ett kommentarspår med regissören James Fargo. Han är öppen, ärlig och glad. Han erkänner hur mycket kontroll Eastwood hade över filmen, men också hur exalterad han var över att få chansen. The Business End: Violence In Cinema (SD) är en featurette om videovåld. Här finns stor potential, men det blir tyvärr rätt så mycket dansande kring het gröt. Harry Callahan/Clint Eastwood: Something Special in Films (SD) är från 1976 och mest för nostalgins skull. Sedan har vi trailers för alla filmerna.

Sammanfattning
Enforcer är nog den stora besvikelsen. Inte lika lättviktig som Dead Pool, men den filmen försökte å andra sidan inte vara något den inte är. Enforcer försöker bygga vidare på de två första och skapa något nytt samtidigt. Resultatet är en tråkigt film, som känns oengagerad.