Studenterna Finn, Johanna och Kalle ser en möjlighet att göra en extraordinär film när de följer ett spår av döda björnar till en misstänkt tjuvskytt. Tätt bakom följer de honom längs de slingriga vägarna i norra Norges nästintill orörda landskap. Kanske finns det en anledning till att knappt någon bor i detta område? Kanske är det så att det tillhör någon annan? Under en nattlig spionsession mitt ute i den becksvarta skogen attackeras Finn, och den misstänkta björnjägaren blir tvungen att träda fram som trolljägare. Varelsen som attackerat Finn är nämligen en Tusseladd, ett månghövdat troll som lätt mäter sig mot trädtopparna. På resan de nu inleder tillsammans med trolljägaren ska de bland annat få se honom locka fram den groteska Raglefanten med en hink kristet blod och slutligen försöka dräpa den gigantiske Jotnar. Givetvis är norska staten inte långt bakom i form av TST – Trollsikkerhetstjenesten, myndigheten som hemlighåller faktumet att troll inte bara finns i sagorna.

Då Trolljägaren skulle fallit som en fura framför ett av filmens jättetroll med dåliga specialeffekter, är det med glädje jag säger att sanningen är det motsatta. Inte ofta har så övertygande och samtidigt spektakulära visuella effekter producerats på våra longituder. Ett flertal företag har kallats in och alla har gett sin speciella prägel till just deras trolls utseende och rörelsemönster. Resultatet är en mix så mångfacetterad att den lätt kan tänkas vara resultatet av en för oss människor helt okänd evolution. Då är de något mindre håriga tvåfotingarna även något mindre trovärdiga. Otto Jespersen som spelar trolljägaren säger själv i extramaterialet att det är tur att hans karaktär har så begränsad mimik för annars skulle skägget trilla av honom. Ingen risk kan jag säga, för han gör rollen så onyanserad och tillbakalutad att han borde ådragit sig ett artistiskt ryggskott. Ungdomarna är tvärtemot lite väl entusiastiska och kommer inte halvvägs till The Blair Witch Project-intensitet. Filmens kvalitet hade höjts ytterligare om samtliga skrivits och regisserats för att reagera realistiskt på det orealistiska, men det är så långt bort att det aldrig kan ha varit målet. Regissören André Øvredal har givetvis all rätt att leka av sig i denna hans första stora film, så jag är övertygad om att han kommer tillbaka med något fantastiskt nästa gång. Denna gång är hans film, och jag är ledsen för uttrycket, i alla fall trollbindande under hela speltiden.

Ljud
Då jag inte har utrustning för att spela huvudspårets DTS 5.1 HD MA har jag lyssnat på Dolby Digital 5.1-ljudet och det övertygar. Idén med att det filmade materialet är upphittat faller lite när hela surroundsystemet används, men samtidigt är det positivt i det stora hela på samma sätt som när Riz Ortolani lade oslagbar musik över Cannibal Holocaust. Musik finns det inte mycket av här (även om norske Edvard Griegs I bergakungens sal givetvis rullar fram med eftertexterna) men däremot välkoordinerade surroundattacker och avgrundsljupa subwoofervrål. Dialogen är extremt grötig och otydlig, men bara på grund av att alla talar norska eller är troll.

Bild
Här köper jag lättare att materialet legat gömt någonstans i den norska urskogen sedan innan blu-rayens genombrott. Även om formatet är 2.35:1 1080p så skriker bilden DVD. Problemet är att det filmade materialet i sig har komprimeringsartefakter och rejält matta färger. Det höjer som sagt den totala upplevelsen, men det gör det svårt för mig att ge ett högre betyg. Dessutom längtar man nästan till när de slår på nattläget på kameran för i det läget syns i alla fall skuggorna, vilka den klart begränsade svärtan annars döljer. De läckert gula för- och eftertexterna levereras samtidigt i krispig HD så jag får konstatera att ramen i detta fall klart överglänser tavlan.

Extramaterial
De bortklippta och förlängda scenerna är föredömligt korta och bildar tillsammans med några få improvisationer och misstag ett paket du gärna spenderar en knapp kvart på. När några biroller här får större utrymme är studentspexet bra nära och det är skönt att saxen var närmare. Jag skulle gärna sett att de visuella effekterna kommenterats av de olika skaparna, men de är i alla fall separerade så man ser vilka som gjort vad. Bakomscenerna är extra intressanta då det nästan undantagslöst rör sig om scener med specialeffekter, dvs. vi får se hur det såg ut innan datorerna fått göra sitt. Inget är inspelat i studio så istället rör det sig exempelvis om en blå kulle som man sedan kan lägga ett dött troll över. Mest intressant är skildringen av en produktionsdag då nästan ingenting blir gjort och skådespelare kallas in för att sedan få åka direkt hem till husvagnen igen. Slutligen får vi ett galleri med trollskisser som samtliga måste vara väldigt tidiga då jag knappt känner igen något från den slutgiltiga filmen. Øvredal har i och för sig sagt i intervjuer att han sparat en del troll till en eventuell uppföljare, så något av dessa kanske man hittar här. Höjdpunkten till sist: En mängd magiska stillbilder från Nordnorge som alla skulle förtrolla ditt skrivbord. Här talar vi HD när den är som mäktigast och det är tråkigt att man inte kunde tumma ännu lite på realismen i filmen till fördel för denna bakgrund, genom att låta den filmas mer professionellt.

Sammanfattning
Årets tyngsta nordiska släpp rent karaktärsmässigt och kanske även i totalen. Vissa av trollen gav mig lite av den larger-than-life-upplevelsen som jag saknat sedan jag såg på OS som liten. Om Norge ska fortsätta göra sådan här film är referenser till utklassningen i längdåkningen i Lillehammer 1994 inte långt borta.