Carrie är berättelsen om en blyg tonårstjej, Carrie White (Sissy Spacek), som utsätts för grymma psykologiska övergrepp från såväl skolkamrater och en överbeskyddande och kristet fanatiska mamma (Piper Laurie, tv-serien Twin Pekas). Skräckslagen - i skolans gymnastiksals duschrum - efter sin första menstruation, och klasskamraternas fasansfulla hån, vänder sig Carrie till sin mamma för hjälp. Hon är en stor flicka nu. Men mamma White påstår att dotterns sexuella mognad är ett straff för en grym och ospecificerad synd. Hon låser in Carrie i en garderob där hon kan sitta och tänka över sina synder. Sakta men säkert upptäcker så Carrie sin verkliga försvarsmekanism; möjligheten att flytta fysiska saker och ting med blotta tanken.

Skolans gymnastiklärarinna (Betty Buckley, Kärlek och hämnd) har goda intentioner och straffar Carries klasskamrater för sättet de hånat henne på och förbjuder flickorna att gå på den kommande skolbalen. Godhjärtade Sue Snell (Amy Irving, En fru för mycket) ber pojkvännen Tommy (William Katt, Big Wednesday) bjuda med sig Carrie som sin dejt. Medan skolans "bad girl" Chris Hargenson (Nancy Allen, Robocop), tillsammans med sin tuffe pojkvän Billy (John Travolta), planerar att göra Carries kväll till något ingen glömmer i första taget. Detta är vad vi har med oss i bagaget d vi kliver in i filmens andra hälft.

Här jobbar verkligen De Palma på full effekt. Carrie är en mästerlig uppvisning i praktiskt taget allt som går att hitta på med en kamera och lite finurlig klippning. Här finns till exempel en sex minuter lång sekvens som genom att visas i ultrarapid (faktiskt en av filmhistoriens första slowmotionsekvenser) bygger uppå en spänning som på sina normala trettio sekunder hade gått förlorad. Sedan följer ett minnesvärt bildcollage av split-screen, en teknik De Palma hade testat i Djävulens blodsband, som verkligen sätter spinn på produktionens ambitiösa specialeffektssekvens.

De Palma låter inte Carries udda förmåga att flytta saker och ting vara kärnan i historien. Istället fokuseras hennes utanförskap i skolan, hennes hemska förhållanden i hemmet, och Spaceks skådespel är storartat. Carrie White personifierar varje skolelev som inte passade in, och Spacek gör henne sympatisk utan att vi för den skull undrar varför de just mobbar henne. När det sedan är dags för Carries hämnd, förvandlas Spacek från oskyldig flicka till ett rejält monster, skräckinjagande och hjältemodig på en och samma gång. på senare år har folk sett till Carrie som en halvdan kommersiell skräckis från 70-talet, men den är så mycket mer. Skrapar man på ytan, bortom filmens fancy tagline "If Youve Got A Taste For Terror... Take Carrie To The Prom", så finns där en av de starkaste och mest ärliga filmerna om grupptryck och mobbning som gjorts.

Bild och Ljud

Det här är inte första gången Carrie stått i min dvd-samling. MGM har haft en futtig ickeanamorfisk version ute tidigare, så man får helt enkelt uppgradera sig. Men det är det verkligen värt. Carrie firar 25 år som filmklassiker och Special edition-utgåvan är väl värd att införskaffa. Den amamorfiska överföringen presenteras i 1.85:1 och är bättre än den tidigare releasen. Under vissa stunder är färgerna aningen matta, och ibland är även bilden grynig. Den sekvens som tagit mest stryk är den i filmens öppning, den beryktade duschscenen, där det finns små digitala flimmer. Men det hela är inte dåligt, Carrie ser precis ut som en film gjort på 70-talet, och jag har då aldrig sett filmen i så här pass bra kvalité. Ljudet är ommixat i 5.1, men finns även i dess ursprungliga mono (uppdelat på tv kanaler). Och ska sanningen fram, så lyssnar jag hellre på monospåret. Kanske är det mig det är fel på, men 5.1-mixen låter bara som om filmen får lite högre volym.

Extramaterial

Som alltid när en film av De Palma släpps på dvd efterlyser jag ett kommentarspår (jag vet, jag borde sluta tjata). Men MGM ska ha tusen tack för allt extramaterial de har stoppat med denna gång. Jag har nästan svårt att veta var jag ska börja. Här finns tv dokumentärer, en featurette, ett animerat fotogalleri, trailern och ett par textbaserade essäer.

Dokumentärerna är Acting Carrie and Visualizing Carrie, vilka klockar in på 43 respektive 40 minuter, och det är inte illa. Acting Carrie berättar om processen med att finna skådespelare. De Palma, och polaren George Lucas, hade casting för Carrie och Stjärnornas Krig på samma kontor. De flesta i Carrie verkar ha varit uppe för antingen Prinsessan Leia eller Luke Skywalker, och vice versa. Tänk så illa det hade varit med Mark Hamill som tvålfagre Tommy, eller John Travolta som Han Solo. Vi får höra inspelningsminnen och anekdoter från nästintill samtliga skådespelare - utom John Travolta. Å du upptagna superkändis, vi ses på The Boy in the Plastic Bubble: Special edition. Visualizing Carrie går igenom hela inspelningen, manusarbetet efter Kings bok, inspelningen, dess visuella stil, och hur saker och ting kunde flyga omkring. Här intervjuas Brian De Palma, produktionsdesignern Jack Fisk, klipparen Paul Hirsch, och manusförfattaren Lawrence Cohen (som också skrev tv-serierna Det och Knackarna). Tillsammans ger de två dokumentärerna full insyn i tillkomsten av filmen.

Sedan hittar vi Carrie: The Musical, där författaren Lawrence Cohen och skådespelerskan Betty Buckle under sex minuter berättar om den hyllade Broadwaymusikalen baserad på filmen (de får den att låta som Broadway musikalernas musikal, men det är tydligen en av Broadways största publikfloppar).

Bland det textbaserade materialet hittar vi tre essäer; Stephen King and the writing of Carrie, From novel to script, och Book and film comparison, samtliga av dvd-producenten Laurent Bouzereau. Vad som finns kvar är förstås filmens trailer, och ett flytande bildgalleri med foton tagna under inspelningen, och som här presenteras till tonerna av Pino Donaggios musik. Alltsammans förpackat i snygga animerade menyer. Med mycket blod, skak, och repliken "theyre gonna laugh at you" ekandes mellan väggarna. även om det inte kallas för extramaterial, så följer där med en informativ 8-sidors booklet med produktionsanteckningar.

Carrie är helt klart en dvd att äga, oavsett man gillar skräck eller inte. Har din tidigare utgåva pluggats hårt i spelaren gör du rätt i att skaffa dig en ny. Vill du ha en härlig 70-tals rysare jämte Exorcisten, Hajen och Alla helgons blodiga natt så ligger den bra till pass. Brian De Palmas film överträffar det mesta i Stephen King-tolkningar.

Carrie: Special edition (upc 391772364548) finns även utgiven i Sverige av SF och är en identisk utgåva av den recenserad ovan.