Filmen
Amélie Poulain har troligen det största hjärtat i hela Paris. Om det beror på hennes osjälviska livsstil eller hennes opretentiösa krav på världen runt omkring är svårt att säga, men det är alldeles tydligt att hon har funnit sig själv och att hon är nöjd med vad hon hittat. Hon sköter sitt jobb på caféet i Montmartre, hon passar sin väninnas katt och hon hälsar på sin far varje helg. Hon har en stil som slår an en ljuvlig ton av typiskt franskt klassiskt snitt men som inte räds det moderna eller det egna. Hon bryr sig och hon förtjänar all respekt och förståelse i världen.

Amélie lever ensam men har för den skull ingen brist på umgänge. Hennes öppna sinne ger henne alla vänner hon kan tänkas vilja ha och får dem att omedvetet öppna sig för henne på ett märkligt sätt. Detta sinne är det som driver henne att finna en person som för ett halvt sekel sedan bodde i den lägenhet hon nu innehar. Hennes sökande för ut henne på en väg med nya bekantskaper och erfarenheter och en omtumlande resa som visar sig ska påverka hela hennes liv och inställning till det tar sin början. Ett svindlande persongalleri passerar, från den uppstoppade hunden Svarta Lejonet via en återfunnen postväska till den mystiske mannen i fotoautomaterna och en synnerligen självständig trädgårdstomte. Ska Amélie fortsätta leva sitt liv med sig själv och med hela Paris i form av stenar i fickan eller ska hon vidga sin famn och visa sin värld för någon som förefaller passa henne på samma sätt som fröna som omsluter hennes hand nedstucken i säcken hos grönsakshandlare Collignon?

Läs första stycket igen i min recension. Lägg till värme och jag behöver egentligen inte skriva mer. Det här är en film som går raka vägen från vilket media du än använder för att betrakta den och in i dina mest känsliga sensorer i ditt eget system. En känsla av välbefinnande och sådär mysig glädje är vad den förmedlar, eftersom den ger oss en bild av att den vanliga människan kan utföra underverk utan explosioner och våghalsiga utfall. Kärlek och påhittighet räcker långt i den här världen, bara man tror på den. Du är inte tokig för att du är först att tänka en tanke. Det kan faktiskt vara tvärtom.

Men Amélie kräver något av dig i utbyte. Du måste vara alert, för det går undan på kullerstensgatorna kring Sacre Ceur. Du måste vara beredd på annorlunda grepp, en tät och ibland påträngande tydlig dialog. Du måste vara beredd på att Amélie med jämna mellanrum ser dig rakt in i ögonen och frågar om du är med på Metron eller inte. För alla de här människorna är beredda att ta dig till sina hjärtan om du är beredd att öppna dig och ta dem till ditt.

Bild
Färgerna i den här filmen står ut och det är ett uppenbart val att de så ska göra. Det ställer naturligtvis krav på överföringen av den anamorfiska 2.35:1-bilden, men tyvärr lyckas den inte fullt ut i de mer extrema lägena. Det mörka gror igen lite för mycket och ljusa toner tenderar att bränna ut då och då. De digitala förbättringarna är måhända lite för tydliga här och var men jag ger ändå bilden ett högt betyg för dess detaljrikedom, skärpa och mustiga helhetsframtoning. Det är härligt att se att man vågar köra kameran upp i näshåren på en senil gubbe som på nätterna klipper hål i sin frus plantor med tången han uppenbarligen har kvar sedan sin tid som konduktör.

Ljud
Ett strålande användande av svepande ljud, diagonala åkningar och miljöljud trycker upp betyget till näst intill referenskvalitet. En tydlighet i de små minimalistiska språkuttrycken – viskningarna, ja, till och med leendena hörs – bidrar till känslan av närhet. Den tydliga berättarrösten med sin klart artikulerade franska fyller rummet och ställer dig bredvid Bretodeau när han öppnar den lilla lådan i telefonkiosken, och ljudet av glaskulorna känner alla pojkar igen. Allt detta inramat av ett soundtrack som sällan är så på kornet som Yann Tiersens musik är här. Skillnaden mellan dts-spåret och DD är hårfin, dts är lite högre mixat och kanske något bredare, men du går inte miste om något om du lyssnar på DD.

Extramaterial
En trailer (1:40) och ett postergalleri inleder extramaterialet till denna märkligt berörande film. En intervju (20:53) med regissören Jean-Pierre Jeunet om hur filmen blev till och små anekdoter är trevlig att höra, speciellt om man sett filmen först. Åtta bilder på den mystiska tomten kan man också roa sig med. En mycket snygg storyboard-jämförelse som visar hur det blev i filmen (0:56) kamperar ihop i baren med provfilmningar (6:26) av några utvalda skådisar. En annorlunda bakomfilm (12:45) visar fler förberedelser och verkligt ”bakom” än vad man är van vid och ska ha en eloge för det. Funny Faces (2:07) ger en inblick i Audrey Tautous självklarhet att ha den här rollen. Lite blooper-varning kanske, men med samma värme som övriga filmen så det är förlåtet. Ytterligare ett bildgalleri med bilder från inspelningen känns lite överflödigt, men stör inte nämnvärt.

Till filmen finns också ett kommentarspår som börjar med att herr regissör varnar alla som inte vill förstöra poesin i filmen till att INTE lyssna på det! Och jag kan förstå vad han menar. Han är mycket självkritisk till sitt verk och räds inte att berätta om vad han inte är nöjd med. Han avslöjar fusk och bakomvarande historier som mycket riktigt förtar lite av illusionen som filmen skapar, så ta dig en rejäl funderare till om du vill lyssna på detta eller inte.

Sammanfattning
Det här är en bit från Alien Resurrection. Det är rent bildmässigt betydligt närmare The City of Lost Children men ändå inte. Jean-Pierre Jeunet följer sin vision och skapar det han vill visa, och han gör det bra. Väldigt bra. Det är en historia om kärlek, om vänskap och om värme. Det är en nära film som vill bo hos dig. De små bristerna i bild som jag i egenskap av recensent letar efter kommer du inte att se om du bjuder in Amélie till din soffa, så fullkomligt briljant spelad av Audrey Tautou. Hennes världsbild målas upp med hjälp av ett ljudspår som på något sätt känns som hennes inre röst, en röst som jag liksom berättarrösten gärna hade hört mer av. Extramaterialet ger en bild av det tekniska bakom hela magin och riskerar att rasera illusionen, så var försiktig, men även om fasaden skulle gå sönder likt skorpan på en crème brûlée så vet du att där bakom döljer sig fortfarande det mjuka, söta och välgörande. Amélie.