Adèles kärlek gränsar till besatthet. Hon reser över Atlanten till Halifax för att kunna gifta sig med sin löjtnant Pinson utan att vara säker på att han vill gifta sig. En del skulle kanske kalla det romantiskt, jag väljer att kalla det dampigt. Hon tar sig fram genom att ljuga och få ekonomiska bidrag från sin rike far. Pinson vill givetvis inte gifta sig med det bortskämda överklassvraket och ber Adèle resa hem. Hon ger inte upp utan stannar kvar och gräver ner sig i sina olyckliga förälskelse genom att ljuga ännu mer.

Det låter nog betydligt roligare än vad det är. Tack och lov hade jag tvättid när jag tittade på filmen och fick då och då välbehövliga pauser då jag väcktes av mobilens timer när det var dags att tömma maskiner och hänga tvätt. Pauserna kunde även förlängas genom toalettbesök och kaffebryggande. Men jag tror inte mängden kaffe som krävs för att hålla en tittare alert under hela filmen existerar. Koncentrationen for iväg och jag började undra varför jag inte valde att diska i stället för att titta på Berättelsen om Adèle H. När disken är avklarad känner i alla fall jag mig nöjd med livet och tycker att både livet och diskbänken känns riktigt toppen. Så kändes det inte efter filmen.

Jag tror att Berättelsen om Adèle H är orsaken till att Hollywood började kombinera romantik och komedi. Romantiska filmer är helt enkelt tråkiga. Eller nä, nu ljuger jag. Jag brukar ju tycka om filmer om olycklig kärlek. Dock inte den här. Isabelle Adjani i titelrollen visar i princip inga känslor alls och stressar sig igenom sina repliker utan någon som helst inlevelse. Det kanske är lite imponerande att hon lyckas fälla en ensam tår i en lång tagning utan att hon blinkar, men med tanke på hennes övriga skådespel känns scenen mekanisk och skrattretande.

I början av filmen förklarar Truffaut att historien är autentisk. Okej, tänkte jag. Då presenterades ännu mer text på skärmen där han förtydligar att alla personerna och händelserna i filmen är sanna. Oj, blev då tanken som följde den första. Den här berättelsen måste vara så otrolig att man knappt tror att den är sann eftersom Truffaut vill vara så tydlig med att den är sann. Men nä, den var mest dryg.

Jag kan ju också ha varit på dåligt humör. Man ska aldrig utesluta möjligheten att man kan ha fel.