Filmen
Det är synd om Billy Elliot. Inte nog med att mamma är död och mormor dement. Dessutom är han världens sämsta boxare, och det i ett litet gruvsamhälle där boxning är den enda tänkbara fritidssysselsättningen för elvaåriga grabbar. Men en dag upptäcker Billy av en slump att han har en talang. Balett. Billys pappa och storebror är strejkande gruvarbetare och övertygade om att alla balettpojkar är homosexuella, så livet blir inte precis lättare för Billy efter att han kommit ut som dansare.

Billy Elliot blev (tämligen oväntat) en braksuccé när den kom 2000. Visst hade genren brittiska socialrealistiska feel good-komedier uppmärksammats tidigare, men de hade knappast blivit så populära hos både publik och kritiker. 13-årige Jamie Bell som spelar Billy hyllades unisont för sin insats och flera artiklar uppmärksammade likheterna mellan honom och rollfiguren. Precis som Billy hade Jamie Bell nämligen smugit med sina danslektioner under flera år. Det enda jag har att invända mot Bells rolltolkning är möjligen att han ser betydligt äldre ut än den elvaåring han porträtterar. Men det är en struntsak, och definitivt inte hans fel. De känsliga ämnen som filmen tar upp hanteras på ett rakt och enkelt sätt. Där har regissören Stephen Daldry också stor hjälp av Stuart Wells som ger oss en varm bild av Billys transsexuelle bästis. Och trots att, eller kanske på grund av, att det är en film som i första hand ska roa oss, lyckas den också förmedla känslan av vanmakt och vrede som de strejkande gruvarbetarna känner.

Bild
Bilden kommer i formatet 1.85:1. Färgerna är klara och fina, och inte en enda repa syns till. Men så är filmen inte särskilt lastgammal heller. Bilden är anamorfisk, och det enda man kan klaga på är möjligen att svärtan är lite dålig. Men det kan man ju justera själv till en viss grad.

Ljud
Det här är ingen actionfilm och det viktigaste ljudet kommer framifrån. Men i de scener det är motiverat får även bakhögtalarna jobba en del. Sammandrabbningarna mellan de strejkande gruvarbetarna och polisen omsluter tittaren och musikscenerna lyfter. Talet hörs bra, men det tar en stund innan öronen vänjer sig vid skådespelarnas breda nordengelska dialekt. Det hade varit trevligt att kunna välja engelsk text, för att lättare kunna följa med i dialogen. Men den enda som finns är för hörselskadade. Inget fel i det, men man har valt att lägga textremsan ovanpå den som talar, ibland rakt över ansiktet. Man får bli bra desperat innan man slår på den texten. Om man vill repetera gymnasiefranskan kan man annars välja ett franskspråkigt ljudspår, som låter lika bra som det engelska.

Extramaterial
Med tanke på hur framgångsrik Billy Elliot blev, är materialet magert. En suddig amerikansk trailer, Production Notes, textinformation om skådespelarna och några måttligt upphetsande DVD-romfunktioner. Featuretten är dock lite bättre än genomsnittet. Visserligen består den till 90 procent av skamlös reklam för filmen (som vi ju faktiskt redan har köpt) men Julie Walters och Jamie Bell får berätta en hel del intressanta saker, både om sina rollfigurer och om gruvstrejken.

Sammanfattning
Fina skådespelarinsatser, framför allt från filmens barnskådespelare, gör Billy Elliot till en film utöver det vanliga. Det är komedi, drama och en skvätt musikal i en skön blandning. Synd bara att extramaterialet är så magert.