Filmen
Det sägs i ett anglikanskt ordstäv att "imitation är den främsta formen av smicker". Jag håller inte med. Parodi är utan tvekan den främsta formen av smicker. I det här fallet är det blaxploitation-filmerna från det tidiga 70-talet som ska hyllas. Bakom filmen ligger filmens huvudrollsinnehavare, den otroligt underskattade Michael Jai White. Mer om honom senare. Filmen handlar om den hårdföre före detta CIA-agenten och kvinnokarlen Black Dynamite som får reda på att hans bror blivit mördad. I sin jakt på mördarna finner han att det finns en konspiration iscensatt av "The Man" för att ytterligare förtrycka den afroamerikanska kulturen.
Black Dynamite med sina kvinnor.
För drygt åtta år sedan gjorde Malcolm D. Lee tillsammans med Eddie Griffin och en stor del av den afroamerikanska humoreliten filmen Undercover Brother. Skillnaden mellan den filmen och Black Dynamite är dock att Undercover Brother mer var som en svart Austin Powers medan Black Dynamite känns mer som en riktig blaxploitation-rulle. Vi får inga blinkningar till kameran och slipper metadialoger. Flera gånger glömmer jag bort att det faktiskt är en parodi jag tittar på. Det känns nästan som att White och hans medproducenter velat göra en riktig Blaxploitationrulle men kommit på att det faktiskt är en rätt politiskt inkorrekt genre och därför valde att rikta in sig på en parodi.
Det betyder dock inte att Black Dynamite saknar humor, tvärtom. Skämten blir i många fall betydligt bättre för att de inte signaleras långt i förväg. Här jobbar man istället med små detaljer, som en boom-mikrofon som faller in i bild i en scen eller en uppenbar koreografimiss i ett slagsmål som leder till en förbannad stuntman. Men man bryter aldrig den fjärde väggen.
Michael Jay White är perfekt i rollen som Black Dynamite. Han har en inneboende hårdhet och en fysik som gör att man tar honom på allvar, men tillräckligt med komisk timing för att klara av när han ska "spela över" utan att det blir för flaxigt. Brevid honom ser vi en rad skådespelare i kategorin "har varit stjärnor" som Arsenio Hall och "kommer kanske bli stjärnor" som Salli Richardson-Whitfeld från "Eureka". Nu ställer inte Black Dynamite några jättekrav på sina skådespelare men jag är glatt överraskad att slippa det vanliga överspelet som parodier brukar innebära.
Soldaterna i kampen mot The Man
Hur mycket av den här filmen som är Whites förtjänst även bakom kameran kan jag bara spekulera i. Men han har skrivit både manus och producerat filmen. Regissören Scott Sanders har tidigare bara gjort en högst medioker Alec Baldwin-rulle för drygt tio år sedan. Förhoppningsvis har jag fel och Sanders visar sig kunna göra fler komedier av det här stuket. Det skulle behövas
Bild och Ljud
Eftersom att det är tänkt att vi ska tro att det här är en riktig blaxploitationrulle är bildkvaliteten inte helt tillfredsställande. Bilden är inte på långa vägar lika manipulerad som i Grindhouse-filmerna, men det finns vissa delar där det blir lätt irriterande. Ljudet har jag inga klagomål på.
Slutsats
Under 00-talet har parodin blivit allt sämre. Olika "... Movie" filmer har sänkt ribban till en nivå som gränsar till svenska polisfilmer. Därför är det skönt att någon plockar upp tyglarna som Mel Brooks lämnade över till Zucker-bröderna och som dessa fumlat bort på senare tid. Black Dynamite hamnar någonstans mellan Robin Hood: Men in Tights och Silent Movie på (den ännu inte internationellt erkända) Brooks-skalan. För den som gillar Blaxploitation är Black Dynamite ett måste.
