Filmen
Coffy (Grier) är på hämnarstråt mot knarklangare efter att hennes elvaåriga lillasyster blivit beroende. Hon använder sin sex appeal och en hagelbössa som främsta vapen. När hennes polispolare Carter blir svårt misshandlat efter att ha vägrat ta emot mutor från den organiserade brottsligheten, bestämmer hon sig för att trappa upp sin krigsföring. Det visar sig att hallickar och knarklangare inte är de enda hon tvingas ta sig an då korruptionen går betydligt högre upp än hon väntat sig.

Att det rör sig om en blaxploitationfilm från det tidiga 70-talet råder det verkligen inget tvivel om. Huvudsakligen svarta skådespelare spelar karaktärer som langar knark och säljer sex i skitiga gatunära miljöer. Vi får funkig wacka-wacka-wacka-musik och skitsnygga gula förtexter. Att produktionen känns väldigt lågbudget och att skådespeleriet stundtals är rätt styltigt är inget som distraherar.

Coffy med favoritvapnet.

Även om det ibland blir lite stillastående och ointressant är det riktigt bra tempo i filmen. Storyn är enkel, snudd på banal, men levereras ändå på ett inspirerat vis. Bitvis är den dessutom riktigt våldsam med några direkt sadistiska scener och effekterna är riktigt effektiva i sin extrema enkelhet. Scenen när Coffy spöar upp ett gäng call girls och samtidigt lyckas slita av dem kläderna är faktiskt riktigt rolig, även om man definitivt kan ifrågasätta dess relevans för handlingen. Å andra sidan är det ju knappast något man borde göra med tanke på genren.

Det pendlar mellan att vara underhållande, fånigt, våldsamt och i sina sämsta stunder en smula trist. Pam Grier är dock hård som flinta och det är rätt bra driv i actionsekvenserna, så jag är sammanfattningsvis nöjd ändå.

Ingen undkommer Coffys vrede.

Bild och ljud
En positiv överraskning, även om det naturligtvis finns en hel del skräp och repor filmen igenom. Skärpan är däremot bra och färgerna ser helt ok ut, medan det ibland känns lite ojämnt i kornigheten. Man kan nog kanske inte kräva så mycket mer av en så pass gammal lågbudgetfilm.

Ljudet är befriat från knaster eller andra störljud och all dialog framkommer så tydligt man kan önska. Kanske känns det lite obekvämt skarpt ibland och musiken tenderar att bli en smula dov.

Extramaterial
En trailer som avslöjar alldeles för mycket och ett galleri innehållande 40 stillbilder ur filmen är tyvärr allt vi får. Trailer för ytterligare nio andra Njuta-titlar medföljer visserligen, men det räknar jag inte som extramaterial. Dock är filmen snyggt förpackad både vad gäller omslag och menyer, vilket ändå ger ett litet plus i kanten.

Sammanfattning
En ganska schysst hämnarhistoria i blaxploitationskrud. En del våld, lite sex och en hel del naket blir en underhållande blandning för den som inte tycker action behöver vara så polerat hela tiden. Njutas utgåva är det minsann inget fel på, även om man givetvis hade kunnat önska sig lite mer extramaterial. Den ingår enligt omslaget även i något som heter ”The Blaxploitation Collection”, vilket ju bådar gott inför framtiden.