Filmen
Bad Blake (Jeff Bridges) är en gammal countrysångare i utförsbacke. Han spelar på bowlinghallar och små barer, med musiker inhyrda för en kväll och tar sig runt i södra USA i sin gamla ”Bessie”. Med lite bitterhet har han fått iaktta hur hans protegé Tommy Sweet (Colin Farrell) har gjort en lysande karriär och blivit stjärna medan hans egen karriär är starkt sluttande och han i stort sett är pank. Ett envetet supande gör inte hans situation bättre och det är egentligen en ganska sorglig figur vi stiftar bekantskap med. Vid en spelning i Santa Fe blir han intervjuad av en lokal journalist, Jean Craddock (Maggie Gyllenhaal) och något slags möte uppstår. Relationen till Jean ger honom till slut anledning att börja rannsaka sitt liv.

En man och hans gitarr

Crazy Heart är praktamericana från första rutan till sista. Filmen utspelar sig mitt i det där fantastiska amerikanska landskapet som genomkorsas av landsvägar och ackompanjeras av whiskeyspruckna countrystämmor som sjunger den vite mannens blues, för att bli lite patetisk. Jag är i och för sig inte något stort countryfan, många gånger snarare tvärtom, men jag kan inte låta bli att fascineras av dess mytologi och här fläskar man på ordentligt med den. Hela inramningen här är alltså riktigt förförisk och det bidrar till att man kanske dras med mer än vad historien i sig egentligen gör skäl för.

Ytterligare ett orsak att bli fängslad är Jeff Bridges som vann en Oscar för den här rollen. Han är filmens självklara nav och visst är han bra. Han har hur mycket charm som helst och eftersom han är med i varenda scen så tappar man aldrig intresset för honom även om jag någonstans inte kan låta bli att tycka att jag har sett Bridges göra den här stora lufsiga karaktären många gånger förut. Det kanske i och för sig inte spelar någon roll när han gör den så bra, hans charm bär honom långt och på något sätt kan man förstå att Jean ser något attraktivt under den försupna och slitna ytan. Maggie Gyllenhaal fick en nominering för bästa biroll för sin insats och hon lyckas ge den osäkra Jean en fin gestaltning även om karaktären som sådan inte är lika färgstark och dessutom är lite anonymt skriven.

Mötet

Robert Duvall som också har producerat filmen tillsammans med bland annat T-Bone Burnett gör en intressant biroll som barägare och kompis till Bad. I övriga roller lägger man kanske mest märke till Colin Farelll huvudsakligen därför att han inte klarar av att se ut som om han sjunger i livescenerna, tyvärr, det lyser ”mim” lång väg.

Filmen är förförisk till ytan med sitt landsvägsamerika, ackompanjerat med dess typiska musik men i grund och botten är inte historien så värst originell. Ändå utvecklar sig inte filmen i alltför förutsägbara spår. Det här är vare sig någon klassisk revanschfilm eller en romantisk saga om hur kärleken övervinner allt, det här är en film om ett möte som påverkar Bad men arbetet med sig själv måste han göra själv. Hans karriär får ett litet uppsving men vi talar inte om någon jättesuccé. Det blir i sin enkla sammansättning trovärdigt även om man har sett beståndsdelarna förut.

Bild och ljud
Bilden är bra utan att vara lysande. Skärpa, svärta färger och djup är helt OK och det finns inget att klaga på men det saknas det där extra som skulle göra den extraordinär.

När det gäller ljudet vilket, är ett dolby digital 5.1 spår, så är mixningen bra och dialogen tydlig. Man får till bra bas i musiken och livescenerna har verkligen livekänsla i ljudet. Däremot tycker jag att man inte får så mycket rumskänsla och surroundljudet används dåligt och ljudet blir framtungt. Det kan bero på att filmen är dialogbaserad men det blir lite tråkigt även om det inte innebär något fel egentligen.

Extramaterial
Extramaterialet består till att börja med av sex stycken Deleted scenes som, förutom en, inte bidrar med någonting. Det är dessutom ganska uppenbart att de har strukits för att hålla tempot uppe och undvika plottrighet.

Slutligen har man också lagt till filmens trailer.

Sammanfattning
En ganska enkel historia om en nedgången countrysångare som genom ett möte med en betydligt yngre kvinnlig lokal journalist får anledning att försöka skapa förändring i sitt liv. Filmens styrka är Jeff Bridges i huvudrollen och den atmosfäriska miljön och jag tycker den är sevärd. På det hela taget ger den här filmen ett trovärdigt intryck och undviker de alltför uppenbara klichéfällorna som berättelsen ganska konventionella stomme gillrar. En sympatisk liten film med karaktärer som stannar en stund i minnet tillsammans med bilder av amerikanska landsvägar.