Djävla Djur innehåller tre filmer som fullständigt glömts bort i filmhistorien, av en anledning ska det sägas.

Jättehajen: Vindsurfarnas Skräck

Undertecknad tillhör kategorin individer som faktiskt gillar djurskräck. Det är en oftast underhållande genre som skall avnjutas med en eller ett par likasinnade, skräpmat och gärna någon öl för att fungera som bäst. Givetvis utan att filmen på något sätt ska tas seriöst. Hajfilmen i boxen är den mest lämpade för detta ändamål, men också den film som har roligast historia kring sig.

Efter att Hajen slog gjordes det en hel bunt hajfilmer på ungefär samma tema och med ungefär samma story. Just den här filmen hade turen att få en ganska rejäl reklambudget i USA, vilket gav den en hel del uppmärksamhet. Spielberg själv lade faktiskt märke till den och stämde bolaget för plagiat av hans egen hajfilm, något som ledde till att filmen förbjöds borta i staterna. Av den anledningen går filmen att hitta under ett helt gäng olika amerikanska titlar, som sattes dit för att kringgå förbudet.

Filmen i sig håller ingen vidare kvalitet i jämförelse med Spielbergs variant, utan både story och effekter är precis så löjeväckande som de ska vara. Storyn är den klassiska ”Vithaj får smak för människokött, är abnormt stor och får för sig att terrorisera en liten turistort” och överraskar inte någonstans. Däremot finns en hel del underhållningsvärden i filmen. Baywatch klassiska ”springa på stranden i bikini i slow motion”-scener återfinns här, nästan tio år innan den kända tv-serien gjorde det till ett begrepp. De scener med matvraket till haj som inte är inklippta naturfilmer står dessutom för stor humor.

På grund av låg budget kunde filmmakarna inte göra några vettiga scener där folk blir uppätna, utan hajen åker upp som någon slags flytboj två meter ifrån de tilltänkta offren, morrar (!) argt och sjunker sedan ner under ytan. Sekunden efter syns offret nerblodat och skrikandes för att visa att den morrande fisken bitit dem. Stor underhållning, men långt ifrån genrens toppnoteringar.

Rats – Nattens Terror

Lågvattenmärket med stort L i boxen. En bit in i framtiden har det blivit kärnvapenkrig, hela jorden har gått sönder och de få överlevande lever i bunkar á la Fallout-spelen. Något av detta får vi dock inte se, utan istället får vi veta att vissa har vågat sig upp till ytan igen. Vi får följa ett MC-gäng som drar omkring i övergivna städer i jakt på värdefulla föremål.

Filmen inleds med att gänget stannar till i en stad och börjar söka igenom en av de större kåkarna. De märker snabbt att huset är proppfullt med filmens monster och drar den fullt logiska slutsatsen att det är bättre att barrikadera sig i kåken istället för att dra därifrån.

Filmens monster är i det här fallet radioaktiva råttor som vuxit sig enorma av strålningen och dessutom gillar människokött. Detta representeras av helt vanliga, finputsade och städade gosedjursråttor av samma modell du kan köpa som husdjur i djuraffären, aldrig speciellt övertygande alltså.

Det största problemet med filmen är dock inte de söta djuren (Night of the Lepus var faktiskt underhållande trots att man klippt in söta kaniner som mordiska monster), utan att filmen tar sig själv på fullt allvar. Lägg sedan till skådisar som får pappfigurer att verka kompetenta och det blir helt enkelt en ganska plågsam upplevelse att ta sig igenom.

Dödens tentakler

Om Jättehajen var den rulle som drog på sig mest skriverier så är Tentacoli, den rätt mysiga italienska titeln, den film i boxen som skyltar med stora namn. Av okänd anledning, förhoppningsvis var de höga under både kontraktsskrivning och inspelning, finns Henry Fonda, Shelley Winters och John Huston med i rollistan tillsammans med en mordisk jättebläckfisk som blivit ännu mer mordisk på grund av utsläpp från en närliggande fabrik.

Medan filmen knappast kan sägas vara bra, inte ens i djurskräckmått mätt, har den en hel del skojiga inslag som inte är helt vanliga i den här typen av filmer. Bläckis första offer är till exempel ett spädbarn som råkar sitta i sin vagn lite för nära vattnet och under filmens gång gör monstret ingen större skillnad på barn och vuxna när det har ihjäl folk. Normen i den här typen av filmer är ju annars att barn och små, skälliga hundar alltid överlever.

Slutstriden hör även den till ovanligheterna, då huvudpersonen sätter in två ”specialtränade späckhuggare” för att döda Bläckis (det står i beskrivningen på baksidan av filmen, så jag spoilar inget). Att sätta in ett annat djur för att ha ihjäl ett djur i en djurskräckis hör definitivt inte till vanligheterna såvida det inte tillhör grundpremisserna i stil med Boa Vs Python.

Bild och Ljud
Dessa två kategorier kan buntas ihop här då det ändå är tre filmer i samma box. Ljud och bild i Rats är genomgående uruselt och förstärker plågan med att se filmen. Må så vara att den antagligen är tänkt att vara mörk och murrig, men kvaliteten känns genomgående som en sönderspelad vhs-kassett.

Jättehajen håller bättre kvalitet på både bild och ljud, men fortfarande dåligt. Något som i och för sig går att ha överseende med då det är en både billig och gammal film. Här får även ljudet lite uppsving så att det åtminstone inte låter som att högtalarna skulle varit spräckta, vilket Rats bjöd på.

Ljudet i Bläckfiskfilmen ligger på samma nivå som hajfilmen, däremot sätter jag tilltugget i halsen när undervattensscenerna dyker upp, för de ser helt fantastiska ut. Som sig bör är de daterade då det ändå är en film från 1977, men det ser faktiskt både klart och riktigt kontrastrikt ut. Tyvärr kan inte samma sak sägas om scenerna ovanför vattenytan, men de håller betydligt högre klass än Rats.

Extramaterial
Som väntat med den billiga utgåvan finns det inte ett smack extramaterial att hämta.

Slutsats
Som fantast av djurskräck hade jag vissa förhoppningar på den här boxen, hur illa kunde det vara liksom? Hajfilmen gick an, men kändes väldigt daterad och så även Bläckfiskfilmen medan Råttrullen var en fullständig katastrof. Trist nog har samtliga filmer dessutom betydligt bättre motsvarigheter med samma djur som troligen går att hitta i vilken reaback som helst.