Den första Djävla Djur-boxen har redan recenserats av djurälskaren Daniel Hessel.

Maskarna (Squirm)
5/10

Manhattankillen Mick (Don Scardino från Cruising) besöker sin flickvän Geri (Patricia Pearcy från Cockfighter) på landet i Georgia. I samma veva som Roger (R.A. Dow) förlorar den lokala maskfarmens samtliga invånare börjar det dyka upp folkilskna maskar lite överallt. Den vetgirige Mick förstår snart att de kraftiga blixtnedslagen, som förekom hans ankomst, gett markens maskar livsfarlig överskottsenergi.

Filmen börjar med ett VM i "nu trodde ni allt att maskarna skulle anfalla". Huvudpersonen under denna första halvtimme är varken Mick eller Geri, utan det är Robert Princes parodiskt överdrivna skräckfilmsmusik med hela spektrat från elorgel till barnsång. Skådespelarprestationerna kan räknas ut efter formeln desto större roll desto större överspel. Jag gillar dock den smått utvecklingsstörde Roger och har lättast för att sympatisera med honom, fast det kanske inte alltid är meningen. Skådespelet i kombination med manuset gör ibland att det blir så fånigt att det blir roligt, vilket behövs i en halvbra maskrysare. Tyvärr är det oftast bara ett Ika i rutan-skelett kvar efter att maskarna attackerat vilket blir ganska odramatiskt, men när supersminkaren Rick Baker får placera maskar under huden på offren är det riktigt bra. När det händer och krypen börjar påverka värden, bänder filmen lite på genren och det fungerar fint.

Grodorna (Frogs)
6/10

Efter att ha gjort sig en förmögenhet på kemiska bekämpningsmedel har Jason Crockett (Ray Milland från Slå nollan till polisen) dragit sig tillbaka och vill fira sin födelsedag traditionsenligt med hela familjen. Det enda som stör friden på hans ö någonstans i Florida är en massa djur, framför allt grodor, som blir mer och mer närgångna. När naturfotografen Pickett Smith (Sam Elliott) blir kapsejsad av, och sedan strandad hos, överklassen får han förklara för dem att det här är ett problem de varken kan bespruta eller köpa sig ur.

Det här är boxens bästa film. Grodorna drar igång direkt med en mycket välgjord scen där familjen Crockets motorbåt nästan rammar Smiths kanot. När naturen börjar ta sin hämnd kort efter det, är det inte bara grodorna som anfaller, utan det är alla djur som kan tänkas finnas i ett träsk. Det är nästan så man skulle kunna tro att grodor (500 enligt uppgift) och paddor (100 enligt uppgift), samt ljudet av dessa, klipptes in i efterhand när man spikat titeln. Filmen är precis lagom realistisk och det handlar inte om några jättegrodor utan mängder av aggressiva amfibier. För stora farliga djur får man istället se helt vanliga alligatorer. Känslan av att vi människor inte är i kontroll är mycket påtaglig. Det finns scener där djuren innehar lite väl mycket intellekt, jag tänker framför allt på ödlan som kategoriskt välter ner giftflaskor på den unge mannen i växthuset, efter att reptilen på något sätt lyckas stänga dörren efter sig. I skådespelet finns det emellertid inga sådana här oegentligheter. Det är väldigt ovanligt att se en B-film med prickfritt agerande, men bakom ett fantastiskt genombrott av en överstilig Sam Elliott, står resten av ensemblen lika stadigt i dyn. Ja, förutom Ray Milland som spelar rullstolsburen.

Råttornas hämnd (Food of the Gods)
4/10

Tre lovande amerikansk fotbollsspelare med Morgan (Marjoe Gortner från American Ninja 3: Blood Hunt) i spetsen, spenderar lite ledighet med jakt på en kanadensisk ö. Knappt har jakten börjat förrän en av vännerna blir ihjälstucken av gigantiska getingar. Under den lönlösa sökningen efter hjälp hamnar Morgan på en liten farm där han direkt hamnar i trångmål med en två meter hög tupp. De flyr ön men nyfikenheten drar dem snart tillbaka till de gigantiska djuren och farmen som tycks vara epicentrum för överväxten. I marken under dem finns en sörja som kallas ”gudarnas föda” och traktens råttor verkar alla ha ätit sig mätta på den.

Här har vi samlingens stora kalkon (i filmen förekommer som sagt bara en stor tupp och några jättehöns). Effekterna är under all kritik. Vi utsätts för en översvämning som inte ens bröderna Lumière hade lurat någon med. Jättegetingarna är jättelika Ronja Rövardotters vildvittror och det är inte bra som ni förstår. Det är dessutom svårt att inte skratta åt vad som troligtvis är en man i tuppkostym. En teknik som används är att bilden delas i två och sidan med råttorna är helt uppenbart ett miniatyrlandskap, särskilt när man låtit dem klättra på leksaksbilar. Samtidigt skjuts gnagarna ihjäl på ett otäckt realistiskt sätt, men då filmen inte är från Italien bör de inte behövt sätta livet till. Karaktärerna beter sig även väldigt märkligt för det mesta. Är det exempelvis naturligt att utbrista ”Oh my god!” och sedan inte reagera så mycket mer, när man helt oväntat hittar en av sina bästa vänner död? Till filmens fördel ska läggas att den är helt otroligt rapp med de första jättedjuren inom de första tio minuterna. Och på slutet tar den sig rejält med några helschyssta belägringsscener både inne i farmens bostadshus och uppe på taket. Jag gillar även vad den allra sista scenen insinuerar.

Bild och ljud
Samtliga filmer i Djävla Djur 2 är riktigt fint restaurerade och är anamorfiska i respektive originalformat. En viss förvirring råder med Grodorna som skyltar med 1.33:1 på omslaget, ett format som den visserligen filmades i men i så kallad open matte (man filmar i fullscreen men med intentionen att filmen ska visas i widescreen), och det är widescreen vi får som tur är. Vidare så listas en speltid på 90 minuter, vilket är så lång den var på bio, men här är den faktiskt bara 80 minuter. Jag kan inte förklara detta då man med avdragen PAL-speedup (våra TV-apparater visar 25 bildrutor per sekund mot normala 24 bildrutor per sekund) borde landa på dryga 86 minuter. Ok, det där var en parentes. Det är förvånansvärt lite skräp för att vara tre lågbudgetrysare. Maskarna kanske ser allra bäst ut då den har de starkaste färgerna. Grodorna är behagligt mjuk men har små cigarettmärken och inte världens bästa kontrast. Det sistnämnda är ett problem den delar med Råttornas hämnd där bilden istället är väldigt skarp. Detta avslöjar samtidigt regissören Bert I. Gordons slarv med att hitta fokus i flera scener.

Ljudet är tvåkanalig monomix på samtliga tre filmer. På Maskarna är det tyvärr en viss burkighet i effekter och dialog som är den mest framträdande egenskapen. Den ofta kraftfulla (och alltid misslyckade) musiken tar dock inte udden av dialogen så separationen där emellan är god. Ljudet på Grodorna är av en betydligt högre dignitet med mycket bra dynamik och krispig dialog. I Råttornas hämnd stack ljudet varken ut som något positivt eller något negativt. Godkänt ljud för en knappt godkänd film helt enkelt.

Extramaterial
Samtliga filmer har bra bildgallerier med både snygga produktionsfoton och kultiga filmposters. Dessutom har alla originaltrailers där Grodornas sticker ut då den visar en övergiven kvicksandsscen. Maskarna är ensam med TV-reklam medan samtliga har varsin radioreklam, komplett med röster som tar i tills de gödslar. Det bästa som alla har är den Studio S-författade filmtrivian och biografierna om regissörer och skådespelare. Läsningen om Råttornas hämnds Marjoe Gortner är otroligt intressant och rekommenderas alldeles särskilt. Det allra bästa extramaterialet i boxen är dock kommentarspåret till Maskarna av regissör Jeff Lieberman (Blue Sunshine). Han låter verkligen som att han precis regisserat sin första långfilm, vilket det för all del var, men hans ungdomliga entusiasm skulle i en tråkigare värld ha tagit slut för 35 år sedan. Bland annat pratar han om hur mycket rikare han hade varit om han hade tagit chansen och valt Martin Sheen, Kim Basinger och Sylvester Stallone som var aktuella för de tre huvudrollerna. Ett kommentarspår jag verkligen kan rekommendera er att maska till.

Slutsats
Två filmer som är bra som de är och en film som inte riktigt hade tekniken med sig för att leva upp till H.G. Wells novell. Därför är det extra kul att det är just Råttornas hämnd som har en remake på ingång under originaltiteln Food of the Gods. Sen kan man kanske tycka att det är mindre kul att budgeten ligger på en miljon dollar och att regissören annars är mest känd för filmen Sorority Babes in the Slimeball Bowl-O-Rama. Du som helst ser dina råttfilmer, eller för den delen grod- och maskditon på bio kan sedermera ligga i dvala ett tag till.