Huvudpersonerna i Flatliners är en grupp unga läkarstuderande som umgås med varandra. De är som folk i allmänhet, vilket innebär att de alla har sina mörka sidor och inre demoner att kämpa med, något som får oanade följder för dem senare i filmen. Deras inofficielle ledare, Nelson (Keifer Sutherland), beslutar sig för att dö under (mer eller mindre) kontrollerade former genom att stoppa sitt eget hjärta (flatline) för en kort stund. Syftet är att på så sätt försöka få svar på en av de allra viktigaste frågor som vi människor kan ställa oss, nämligen vad som händer med oss när vi dör, finns det något bortom döden eller tar allt bara slut?
De andra tror att Nelson enbart försöker visa sig på styva linan och är säkra på att Nelson inte kommer att våga genomföra det hela. När det sedan visar sig att han faktiskt menar allvar med sina planer så kan ingen av dem stå emot lockelsen av att de faktiskt kan vara svaret på en av de allra största gåtorna på spåret. Experimentet lyckas och även om Nelson inte fick alla de svar han önskade så visar hans erfarenheter tydligt att det finns något som väntar på oss på andra sidan, frågan är bara vad. Nelsons upplevelse förde honom bland annat tillbaka till en händelse då han var barn där han och några kompisar av misstag orsakade en annan pojkes död. Det var därför inte en odelat positiv upplevelse, något som han inte delar med sig av till sina vänner. Framgången med experimentet leder till en bisarr kamp inom gruppen om vem som ska våga mest och låta sig vara död längst innan man försöker återuppliva dem. Näste person som genomför experimentet blir kvinnotjusaren Joe och även han är övertygad om att det finns något på andra sidan. De övriga i gruppen, utom en, genomgår även de experimentet och alla har olika upplevelser med sig då de vaknar upp. Ganska snart visar det sig dock även för Joe att det finns vissa effekter med experimentet som ingen av de inblandade hade väntat sig och de får vara med om en inre resa som ingen av dem hade kunnat ana.
Som jag sa så var det stämningen jag kom ihåg från filmen och redan från början så bygger man upp en mörk och gotisk känsla som bidrar till att skapa en perfekt inramning för experimenten som våra huvudpersoner ger sig in i. De får alla en kick av att leka gud och är till en början blinda för konsekvenserna av sitt handlande, något som de snart blir varse. Visuellt så imponerar Flatliners med sina sköna och stämningsfulla omgivningar, det blir lite klichévarning ibland, men det funkar för min del alldeles utmärkt. Filmmusiken är även den bra även om det blir lite väl mycket stråkar i känsliga ögonblick.
Där Flatliners till viss del misslyckas är dock att behålla spänningen i filmen tiden ut. Efter att Nelson har gjort det första försöket med att stoppa sitt hjärta och dö för en kort stund, så blir de scenerna snabbt långtråkiga och förutsägbara. Detta uppvägs dock till stor del av scenerna där var och en av de inblandade får ta itu med effekterna av experimentet, så jag tycker ändå att filmen på det hela är klart sevärd. Gillar man filmer där spänningen inte ligger i påkostade effekter och blodstänk så har Flatliners helt klart något att erbjuda. De flesta av skådespelarna gör bra ifrån sig utan att glänsa. De fungerar bra tillsammans och är trovärdiga i sina roller. Personligen har jag alltid har haft svårt för Keifer Sutherland, men även han får godkänt i den här filmen.
På bild- och ljudfronten så har jag inga allvarliga invändningar förutom att ljudet enbart är Dolby Digital 2.0 Surround. Detta till trots så är ljudspåret faktiskt riktigt bra och man serveras en omväxlande och angenäm ljudbild där filmmusiken bidrar till mycket av stämningen.
Filmen är i anamorfisk 2.35:1 eller Full Screen version, beroende på vilken sida man väljer att spela. Filmen i sig är mycket mörk och innehåller många varma bruna och röda nyanser, men detta till trots så tycker jag att man har lyckas väldigt bra med att få till svärtan och färgerna. Bilden är skarp och klar utan tendenser till grynighet (förutom i de scener där man medvetet eftersträvar den effekten).
Extramaterialet till Flatliners är inte så mycket att orda om eftersom det totalt lyser med sin frånvaro. Scene Selections finns givetvis men det anser jag inte räknas i sammanhanget. Visst, det är en film som har ett antal år på nacken och räknas väl inte till de stora mästerverken, men något hade man väl kunnat gräva fram? Här blir det således totalt underkänt eftersom jag anser att det är närmast pinsamt att ge ut en film utan någon form av extramaterial.
Vad kan man då sammanfattningsvis säga om Flatliners? Tja, det är en i min mening sevärd film, men inget jag skulle vilja ha i min samling och detta är inte minst på grund av den totala avsaknaden av extramaterial. Detta gör att Flatliners känns lite som en "fattigmans-produktion", där man inte på något sätt har ansträngt sig för att ge tittaren det där lilla extra som hade kunnat lyfta filmen.
