En ny termin står för dörren, och likt den förra är Gleeklubbens medlemmar återigen skolans självklara hackkycklingar. När skolan dessutom står inför nedskärningar i budgeten, propsar den alltid så godhjärtade läraren Will Schuester (Matthew Morrison) sina adepter att rekrytera fler medlemmar till klubben. Detta för att visa skolans rektor att det finns fler än footballspelarna och hejarklackslaget som behöver få ta del av ekonomin, något som visar sig vara lättare sagt än gjort. Inte nog med att de flesta eleverna aldrig i livet skulle vilja riskera sin status på skolan genom att gå med i den så bespottade Gleeklubben, så har dessutom den tyranniske Sue Sylvester (gestaltad till perfektion av Jane Lynch), ledaren för cheerleaderlaget The Cheerios och tillika Mr. Schuesters och Gleeklubbens fiende nummer ett, mer än ett par kort i sin joggingdressärm för att krossa den vedervärdiga klubben och dess västprydde lärare för gott!
Att bedöma en TV-serie som Glee är inte det lättaste. Å ena sidan är den en kavalkad av klyscha på klyscha, med från och till löjligt stereotypa karaktärer. Här finns alla elever från varenda high school-film som någonsin producerats. Vi har den pryda brunetten, med toppbetyg i alla ämnen men som samtidigt aldrig ens hållit en kille i handen. Vi har den musikalälskande bögen som alltid klär sig i det absolut senaste och läser Vogue som en katolik läser Bibeln. Den tjocka svarta divan som älskar soul och friterad mat, den blåsta (och givetvis blonda) hejarklackstjejen och de hunkiga footballspelarna som ständigt slits mellan sina machopolare och sina sångglada vänner i klubben. Å andra sidan är fakulteten överraskande välskriven. Will Schuester är en mångfacetterad karaktär man verkligen känner för, och både lider och gläds med. Matthew Morrison spelar honom galant med riktig fingertoppskänsla, men i jämförelse med seriens antagonist Sue Sylvester faller han, och alla andra, platt. Jane Lynch spelar rollen på ett fullkomligt fantastiskt sätt, och får tack och lov jobba med de rappaste, fyndigaste och mest elaka replikerna i hela serien. Det i kombination med hennes stenansikte och iskalla blick får mig så gott som i varje scen hon är med i att komma på mig själv med att dra på smilbanden, och då och då också skratta högt rakt ut.
Men, vad vore det här för recension om jag inte också tog upp seriens hjärta och själ – musiken. Precis som i föregående säsong bjuds vi på otaliga shownummer från så gott som varenda musikgenre som finns, och numren är överlag grymt snygga och välkoregraferade (att dom med den tidigare nämnda ”strikta budgeten” ändå tycks ha tillgång till varenda scenoutfit som någonsin gjorts får man helt enkelt ta med en klackspark) och här torde finnas något för alla. I säsong 2 avhandlas bland annat Britney Spears, Lady Gaga och Justin Bieber, men även Fleetwood Mac, Michael Jackson och Jay-Z, för att bara nämna ett fåtal, och oftast är det en fröjd för både ögon och öron. Glee är en riktig klyschfest rent handlingsmässigt, men samtidigt är den bra agerad och fylld med kvick dialog med populärkulturella referenser som viner genom luften, och musiknummer som då och då nästan får en att häpna. Men framför allt – man blir glad av Glee, och är inte det ett bra betyg i sig så vette tusan vad som är.
