Filmen
Hostel: Part II tar vid direkt efter den första filmens ödesmättade slut. Paxton (ocharmiga Jay Hernandez) vilar dock huvudsakligen upp sig hemmavid denna gång, medan tre amerikanska tjejer beger sig till Slovakien (charmiga Tjeckien). Tjejgänget består av Lorna (Heather Matarazzo, som var grym i Welcome to the Dollhouse), Whitney (Bijou Phillips, som var grym i Bully) och Beth (Lauren German, som är grym i mina våta drömmar). Så fort de anländer till vandrarhemmet inleds en internationell budgivning på de två sistnämnda tjejerna. Den vinns av landsmannen Todd (Richard Burgi), som tar med sig vännen Stuart (Roger Bart) till den lilla orten utanför Bratislava. Medan Lorna hänger med lokalbefolkningen studerar männen sina blivande offer under byns stora skördefest. Det är god tid för ännu en dubbeldejt med döden.

Jag gillar verkligen hur huvudkaraktärerna i Hostel: Part II kompletterar varandra. Whitney är godtrogen och, för att fuska in lite engelska, väldigt open-minded (än mer i slutet av filmen). Beth är lite mer gatsmart, men samtidigt väldigt bortskämd av sin far. Lorna är den spirituella av de tre, medan hon även är den klart mest osäkra. På den andra handen har vi Stuart, som kanske genomgår den mest intressanta psykologiska resan från den toffel han varit på hemmaplan. Det är lätt att tro att han visar stake när han väl är i tortyrrummet, men sanningen är att hela hans självförtroende sitter i låsen kring Beths kropp. Todd i sin tur känns till en början som en direkt portning av Rick Hoffmans populära mördare från ettan. När filmen börjar hetta till på riktigt visar dock även han upp personen innanför rovdjuret.

Vidare gillar jag Eli Roths barnsliga naivitet i sitt filmskapande. På kommentarspåren hör man verkligen hur nöjd han är med meningar som ”I could have helped you”. Dubbeltydligheten är här att grabben som säger detta både kunde ha lärt Beth att dansa och att komma undan döden. Inte hjärnkirurgi à la Saw IV (den kommer senare i filmen) direkt, utan snarare oemotståndliga självklarheter. En bit av ruffigheten från ettan har dock gått förlorad i de extra fem och en halv miljoner dollarna Roth hade att tillgå till denna uppföljare ($4,5M blev $10M). Skådespelarna är överlag mycket bättre, kameraarbetet är större och mer imponerande, plus att scenografin är på en helt annan nivå än det som gick att skapa i förlagans små källarutrymmen. Självklart tycker jag själv att alla de tre punkterna ovan är till filmens nackdel. Filmseriens existensberättigande vilar mycket på att de mer liknar uppdaterade europeiska ”video nasties” än moderna amerikanska skräckfilmer. Härligt omotiverade nakenscener startade upp serien, men i denna fortsättning tappar man tyvärr inte hakan när trasorna flyger av en endaste gång. Däremot har man inte ryggat en tum på våldet, som om möjligt är än mer motbjudande i denna storasyster till uppföljare.

Det sas vara det enda sättet att ta Martin Timells plats i ”Äntligen hemma”

Bild och ljud
Praktfullt bred anamorfisk 2,35:1 gör det mäktigt att mata hemmabion med Hostel: Part II. Medelbitraten ligger på, för en ny film, förhållandevis låga 5,95Mb/s, men det finns en anledning till det under rubriken Extramaterial. Jag kan inte heller se några komprimeringsartefakter, så Sony hade fin fingertoppskänsla när de pusslade ihop denna utgåva. Jag kan tycka att stilgreppet att göra scener väldigt orangea går lite långt ibland, men aldrig så långt att färgerna irriterar ögonen. Svärtan är viktig och här är den lika becksvart som komiken. Tyvärr hänger inte kontrasten riktigt med, så det ska mycket till om du lyckas urskilja några detaljer ur mörkret. När jag såg filmen i direkt anslutning till första filmen blev det också väldigt tydligt hur skärpan och den allmänna produktionskvalitén är i en helt annan liga.

Där första filmen skiljde sig rejält från andra lågbudgetskräckisar rent tekniskt var ljudet. Det var otroligt obehagligt att höra alla stackars sålda själar ge ifrån sig sina sista stön från alla håll omkring dig. Då denna films Dolby Digital 5.1-ljud fokuserar mer på det som syns i bild försvinner den dimensionen tyvärr en aning. Men vad tusan, ljudet är grymt, och vore det inte för alla hemska ljudeffekter skulle jag njuta ihjäl mig av den fantastiska musiken.

Extramaterial
Eli Roth behöver egentligen inte be om ursäkt till alla oss stackars DVD-recensenter, vilket han faktiskt gör på ett av de tre(!) kommentarspåren. Hans medverkande på samtliga gör att man inte börjar tänka på att skaffa sig ett liv under en enda av de totalt 273 pladderminuterna. Bäst är inte oväntat det med brorsan Gabe och en exekutiv producent som heter Quentin Tarantino. Sen kommer ett med bara Eli samt ett där han gästas av skådespelarna Lauren German, Richard Burgi och Vera Jordanova. Under featurettes finns Gabe Roth-regisserade Hostel Part II: The Next Level - en 27 minuters helt galen dokumentär som fokuserar på allt utom själva filmen. The Art of KNB Effects tar tag i splatterexperterna som sätter våra kräkreflexer i gungning. Production Design visar hur mycket större och bättre allt är denna andra vända. Hostel Part II: A Legacy of Torture har märkligt nog nästan inget med filmen att göra, utan är en nästan obehagligt verklig genomgång av historiens tortyrredskap. Det är ingen underdrift att de sistnämnda 24 minuterna ger en onödigt besk eftersmak till filmens gränsöverskridande underhållningsvåld.

Vi fortsätter med tio (o)trevliga borttagna scener med sköna textintroduktioner av Eli. Avsnittet ”The Treatment” blir med de tre kommentarspåren i ryggsäcken, en halvtråkig upprepning i radiointervjuformat. Blood & Guts Gag Reel är inte världens roligaste blooperband och innehåller långt ifrån så mycket handdukssnärtande med inälvor som titeln utlovar. Det mäktiga, men avmattande, paketet avslutas med några ovärdiga trailers (Pumpkinhead 4: Blood Feud, någon?) Slutligen ett stort tack till Sony för att de textat allt extramaterial (utom pumphuvudspromon) på engelska.

Sammanfattning
Jag gjorde mig själv en stor tjänst när jag beslutade mig för att se filmerna i följd, som Eli Roth vill att de ska ses. Den är inte lika viktig som komplement till första filmen som t.ex. andra delen utav Kill Bill. Däremot är Hostel lika viktig för uppföljaren som Kill Bill Vol. 1 var för Vol. 2. Detta till den grad att jag faktiskt lät en extra av de tio små amerikapojkarna (och flickorna) som utgör mitt betyg överleva denna gång jämfört med efter biopremiären. Det är högst ovanligt och borde inte bara bero på att detta är en ”Unrated Director’s Cut” med lite nödvändigt extra våld inflätat. Detta våld kan dock inte kompensera faktumet att spänningen och terrorn försvinner när man berättar för mycket om männen bakom slaktmaskerna (jag blänger argt men ändå gillande på dig The Texas Chainsaw Massacre: The Beginning) och det må vara hänt även här. Poängen är dock inte längre vem som dör och vem som överlever, här handlar allt om hur de dör och hur de överlever. På de två fingrarna slår faktiskt snygga storasyster stygga lillebror.