Filmen
Med Manhattan som sin hemmabas känner den unga författaren Jennifer att hon inte får tillräckligt mycket skrivet i storstan. För att komma undan metropolens alla störande moment hyr hon en avlägsen stuga vid en sjö utanför en ännu mer avlägsen by i hopp om att där kunna återfå inspirationen. Men alla planer slås i kras när Jennifer blir brutalt våldtagen av fyra dagdrivare från trakten. De misshandlar henne svårt och lämnar henne att dö. Men Jennifer dör inte. Hon överlever, och när hon har återhämtat sig rent fysiskt är det med ett tillhörande psyke som enbart är inriktat på en sak – HÄMND!

Hon har precis stympat, lemlästat och mördat fyra män, men ingen jury i världen skulle någonsin förklara henne skyldig.

Med ovanstående ”tag line” kom 1978 I Spit On Your Grave, och redan där avslöjas hela handlingen i filmen. Om du dessutom lägger till den inledande beskrivningen av filmen (som inte avslöjar mer om handlingen än vad som avslöjas på baksidan av fodralet) så har precis hela filmen beskrivits i sin korthet. Det finns helt enkelt inget mer. Historien är ovanligt platt och intetsägande, till och med för en film i den här genren. Filmen brukar oftast kategoriseras som en ”rape-revenge”-film (våldtäkt-hämnd). Löst betraktat är kärnan i dessa filmer att en kvinna blir våldtagen, för att sedan ta hämnd på förövarna (eller män i allmänhet) på ett så sadistiskt sätt som möjligt. Många av filmerna i den här genren har varit hårt åtgångna av olika censurorgan, så även den här. För den som känner sig lockad av genren kan jag rekommendera att ta sig en titt på den ännu sämre A Gun for Jennifer och den betydligt bättre MS.45.

Jag, som så många andra, var framför allt fascinerad av filmen som ett resultat av att diverse censurorgan världen över har satt sin smutsiga sax i den eller rent av totalförbjudit den. Och det ska väl nämnas att själva våldtäktsscenen är riktigt jobbig att titta på. Våldtäkter porträtterade på film brukar visserligen inte vara någon angenäm upplevelse, men som ett resultat av att regissören Meir Zarchi valt att avstå från att ha ett musikspår i filmen blir skriken och stönen väldigt påträngande och påfrestande. Det isar verkligen längs hela min ryggrad när Jennifer (Camille Keaton) gallskriker då hon blir fasthållen av tre av männen för att bli våldtagen av den fjärde. Att detta skulle vara fog för att förbjuda filmen är dock helt vansinnigt i min mening. Våldtäktsscenen i den här filmen känns betydligt mer realistisk och horribel än i många andra skildringar, publiken delar här Jennifers smärta och vanmakt. Istället för att skönmåla eller försöka höja offrets smärta i dunkel får vi här på ett osminkat sätt ta del av den.

Tyvärr har Zarchi (som även skrev manus) helt förlitat sig på chockeffekten av den utdragna våldtäkten och de efterkommande morden. Ambitionsnivån känns helt enkelt väldigt låg. Lite mer karaktärsbakgrund och någon form av avrundning i slutet hade inte direkt skadat filmen som helhet. Karaktärerna är rakt igenom endimensionella och billiga, helt utan djup. Jag förstår att filmen inte har syftat till att bjuda på ett karaktärsdrivet drama, men det går inte att undkomma det tråkiga och förutsägbara i filmen.

Som för det mesta i den här typen av lågbudgetskräckfilmer dras även den här med oförskämt dåliga skådespelarinsatser. Camille Keaton (som för övrigt är med i den klassiska giallon Solange, en film som faktiskt lyckas kombinera grafiskt våld och handling) är visserligen bra i själva våldtäktsscenerna och känns även ganska cool i mordscenerna. Hon gör verkligen ingen jätteprestation, men i sammanhanget är det guld värt. Resten av skådespelargänget är nämligen fullständigt bedrövliga. Så vitt jag vet har inte någon av de manliga skådespelarna medverkat i några fler filmer än den här, och det ska vi nog skatta oss lyckliga för.

Den främsta anledningen till att jag intresserade mig för den här filmen var faktumet att världens samlade censorer uppenbarligen har hatat den. För visst finns det väl ett visst kulturellt värde i att nu kunna ta del av de filmer som någon liten byråkrat tidigare ansåg för farliga för vanliga människor. Om inte annat finns det ett kultvärde i filmen tack vare detta. Men sorgset nog kan jag inte komma på fler anledningar att se den här filmen än just på grund av dess förflutna.

Bild
En väldigt trevlig överraskning för alla som gillar den här filmen. Bilden presenteras anamorfiskt i 1.85:1 och har en medelbitrate på 7.50 Mbit/s. Jag är helt enkelt imponerad över vilken förhållandevis fin bild den här filmen har fått. Med filmens ålder och dess låga budget i minnet är det trevligt att se vad som kan åstadkommas med lite vilja. Även om det dyker upp smuts lite här och var känns den ändå ren och fin. Färgerna känns för det mesta fylliga även om det på sina ställen blir lite urvattnat. Även svärta och detaljrikedom är riktigt bra, även om man vid den sistnämnda måste komma ihåg att det var 25 år sedan filmen spelades in.

Ljud
Även ljudspåret är riktigt bra. Originalspåret har här mixats om till ett Dolby Digital 5.1-spår på 448 kbps. Eftersom filmen helt saknar soundtrack och nästan uteslutande består av skådespelarnas prat/skrik finns det inte alltför mycket att experimentera med här. De bakre högtalarna är begränsade till fågelkvitter, några båtmotorer och någon enstaka bil. Talet är för det mesta centrerat och tydligt, förutom på några ställen där det blir burkigt till den grad att det faktiskt är lite svårt att höra vad som sägs. Basen är, i avsaknad av actionscener och musik, passiv filmen igenom. Jag tycker helt enkelt att spåret, återigen med ålder och budget i åtanke, låter riktigt bra.

Extramaterial
Här bjuds vi inte direkt på någon kraftansamling, men några trailers och radiotrailers får vi i vanlig ordning. En del trailers känns förresten så långa och osammanhängande att de är riktigt komiska att titta på. Vi får även två kommentarspår, ett med regissören Meir Zarchi och ett med filmkritikern Joe Briggs. Spåret med Zarchi är i mina öron riktigt tråkigt och enfaldigt, enbart för filmens riktigt hårda fans. Briggs har däremot lite avstånd till filmen och dess kvaliteter, han är rakt igenom rolig och underhållande. Det låter visserligen lite konstigt med ett roligt kommentarspår till en film som har en gängvåldtäkt som sitt centrala moment, men med tanke på all politik och alla historier kring filmen går det inte annat än att skratta åt Briggs kommentarer.

Sammanfattning
Det finns säkert en del människor som tycker att jag är en komplett idiot som inte ser den här filmens storhet. Visst, jag ser värdet i att filmen en gång i tiden utgjorde den främre gränsen för vad som fick visas på stora duken. Det är alltid roligt att så här i efterhand kunna sätta sig ner och betrakta beslut som i dagens ljus framstår som helgalna. Men det går inte att kringgå att filmen bygger på ett otroligt tunt manus och innehåller riktigt dåliga skådespelarprestationer. Jag tycker visserligen att ni som inte redan har sett filmen bör se den, men håll era förhoppningar låga. Den främsta anledningen att se den här filmen är helt enkelt för att någon med makt att avgöra en gång i tiden tyckte att du inte skulle klara av att se den.

För er som redan sett den och tycker om den, alternativt vill äga ”förbjudna” filmer, är det här en utmärkt utgåva att äga. Både ljud och bild är så bra man kan begära av den här filmen.