”…there’ll be fuckin’ Hell to pay, I’m fuckin’ tellin ya!”
Martin McDonagh har främst gjort sig känd som manusförfattare för teaterscenen och har vunnit otaliga priser för sitt skrivande. Han är ett av de mer kända namnen inom ”in-yer-face-theatre”, som går ut på att presentera chockerande och vulgära scener som skall konfrontera publiken utan att de skall kunna vända sig bort eller ignorera dem. I sin första långfilm, som följer upp den Oscarsbelönade kortfilmsdebuten Six Shooter, är de influenserna uppenbara och det är en film som inte utan vidare låter sig ignoreras. Brutalt våld, rasism, fördomar och en total brist på respekt för sociala konventioner präglar i princip varenda scen i filmen.

Colin Farrell och Clémence Poésy träffas under en filminspelning.

De två yrkesmördarna Ray (Colin Farrell) och Ken (Brendan Gleeson) är ett klassiskt omaka par. Ray är barnslig och naiv, han plågas av sitt samvete och han är genom hela filmen ett knippe av otålig och nervös energi. Han trivs inte i den gamla staden, han är inte fascinerad av kulturen och de vackra byggnaderna och han tycker att staden är en trist håla. Han har en ganska oöverträffad förmåga att hamna i trubbel och hans barnsliga förtjusning över att få lite spänning är fantastiskt spelad av Farrell. Jag har aldrig sett honom i en så här komisk roll tidigare och han har en suverän komisk timing, som ger liv åt McDonagh naturalistiska och ofta underbart vulgära dialog.

Ken å andra sidan tycker att Brugge är fascinerande och han ser det hela som ett tillfälle att slappna av och semestra. Gleeson gör sin karaktär till en sympatisk och känslig person, som är fångad mellan sin plikt gentemot gangsterbossen Harry (Ralph Fiennes) och den medkänsla han har för den klantige Ray. Harry gör sin entré ungefär halvvägs in i filmen och McDonagh har givit honom många av filmens allra roligaste repliker. Han är en koleriker med en strikt hederskod, hans raseriutbrott växlar mellan vansinnigt roliga och skrämmande, och Fiennes verkar trivas väldigt bra i rollen. Jag vill inte avslöja för mycket, det är ett rollporträtt som bara måste ses.

McDonagh hämtar inspiration från den franska Grand Guignol-teatern, såväl som gotisk skräck och den holländske konstnären Hieronymous Bosch och hans film är en vision av helvetet som inte alltid är alldeles trivsam att uppleva. Det är ofta djupt tragiskt, nattsvart och hopplöst, men filmen som helhet är både rolig och spännande, med tillräckligt många vassa repliker för att tillgodose även detta Shane Black-fan. Filmen växlar dock mellan komik och tragik i ett halsbrytande tempo och den kräver ett par sittningar för att man som tittare skall vänja sig. Vid första anblick kan filmen kännas något osammanhängande och spretig och det är svårt att få något riktigt grepp om den bisarra humorn som kombineras med en vistelse i vad som kan liknas vid Dantes inferno. Jag tror inte att det här är en film som kommer att falla alla på läppen, men jag hade vansinnigt kul.

Jordan Prentice spelar den rasistiske dvärgen Jimmy.

Bild & ljud
Bilden presenteras i anamorfisk widescreen 2.35:1 och det är en helt okej transfer, med djup svärta och fin färgåtergivning. Hudtonerna är realistiska och de vackra miljöerna i staden Brugge kommer väl fram i filmen. Bilden plågas dock av konturförstärkning i många scener och det finns en tendens till pixelering, men på det hela taget är det väl godkänt.

Ljudet är Dolby Digital 5.1 och det är under stora delar en framtung mix, där det mesta av ljudet kommer ur font- och centerhögtalarna. I finalens actionscener tar dock musiken och ljudeffekterna i ordentligt, spåret använder sig betydligt mer av satellithögtalarna och basen får jobba ganska ordentligt. Det är ett klart godkänt spår, som är bra när det gäller.

Extramaterial
Först ut är deleted & extended scenes samt en gag reel, med en total speltid på runt 24 minuter. Jag är vanligtvis inte så förtjust i den här typen av extramaterial, men bland de borttagna scenerna finns en del bakgrund, som är riktigt kul att se, till Fiennes karaktär och vi får en kul replik från honom som verkar ha trimmats bort av tidsskäl, då den är tillräckligt bra för att annars platsa i filmen.

Skivan innehåller också två dokumentärer, When in Bruges och Strange Bruges, med en total speltid på strax över 21 minuter. De innehåller intervjuer med skådespelarna, regissören och producenten och de pratar främst om filmens manus och hur staden får agera som en egen karaktär i filmen. Vi får också reda på en del om vad som inspirerat McDonagh när han skrivit manuset, vad som fick honom att förlägga filmen till just Brugge och hur teamet fick tillgång till ett otal historiska platser för filmning.

Vi får en båttur genom Brugge, som består av en kamera monterad på en sightseeingbåt, som glider genom stadens kanaler, och några intressanta historiska fakta om staden.

Skivan rundas av med F**king Bruges, som är filmens samtliga svordomar ihopklippta till ett montage på en och en halv minut. Vansinnigt kul, men vi har sett det förut, på 2-discutgåvan av Snatch, så det är inte alldeles originellt.

Sammanfattning
Det var längesedan jag skrattade så åt en film. Brendan Gleeson och Colin Farrell är båda begåvade med en makalös komisk timing och McDonagh ger dem repliker som får mig att bitvis ligga dubbelvikt av skratt. Ralph Fiennes gör en biroll som den fulmynte gangstern Harry och varenda sekund han är i bild är magisk. Han stjäl varje scen han är med i. Filmen är dock inte bara rolig, utan växlar mellan humor och tragik i ett halsbrytande tempo, något som säkert kan medföra att många tittare känner sig distanserade och opåverkade av såväl de dramatiska ögonblicken som de mer absurt humoristiska. Det är än så länge en av mina favoritfilmer från 2008 och en film jag kommer att återvända till ofta.