Gherry har tidigare tagit sig vatten över huvudet och recenserat Landet för längesedan 9 – Resan till det stora havet.
Filmen
”Lillefot, Cera, Spike, Petrie och Kvacky får träffa Loofah och Doofah - två tokiga, gulliga och gulmagade Beipiaosaurier som gått vilse på vägen till den avlägsna Bärdalen. Loofah och Doofah verkar inte kunna hitta tillbaka, så Lillefot och de andra bestämmer sig för att hjälpa sina nya vänner samtidigt som de delar med sig av viktiga saker om livet - s.k. visdomar - längs vägen. När de når Bärdalen, inser Lillefot att även om Gulmagarna inte följer hans visdomar till punkt och pricka, fungerar deras tokiga lösningar ibland precis lika bra.”
Ledsen att jag var tvungen att foga in omslagstexten ovan istället för att skriva något eget, men det har sin förklaring. Jag förstod ingenting av den här filmen. Allt jag fångade upp var grälla färger som rörde sig över skärmen och långsamt sög livet ur mig. Då jag hade denna reaktion i bakhuvudet som ”worst case scenario” anlitade jag mina två kusinbarn, Emma 5 år och Moa 6½ (om man struntar i bråket kan man räkna med bråk) år, att upp-/överleva filmen med mig. Men som ni vet ska man aldrig recensera film tillsammans med djur eller barn. Redan i förtexterna gäspar Moa vilket direkt smittar av sig på lillasyrran. Jag återfår dock hoppet efter den geniala sången som i original heter ”Say so” och som helt emot allt vad curlingföräldrar heter handlar om att de vuxna alltid har rätt. Därför ska man alltid göra som de säger annars går det illa. Jag är dock inte säker på om sången påverkat Emma att fråga pappa om lov innan hon lämnar filmen, vilket hon gör efter 26 minuter. Skälet som ges är att filmen är för tråkig. Storasyster Moa håller ut i 39 minuter, men därefter stämplar hon ut med det uppenbara svepskälet att filmen var för lång (den är 72 minuter). Senare försöker hon förklara sitt beteende med att den var bra, men att Barbie är 100 gånger bättre. Då jag ensam genomlidit de resterande minuterna är jag inte alls i balans att argumentera om bristande logik i det uttalandet.
Jag minns originalet som klart sevärd, men sen ska jag erkänna att jag antagligen inte har sett någon av uppföljarna. Min förvåning var därmed av det extra häpna slaget när jag insåg att samtliga små hjältar från den första filmen dök upp även här, utan märkbar utveckling varken fysiskt eller mentalt. Till och med mormodern, som jag har för mig var halvdöd redan 1988, var vital nog att medverka. Det är tur att Universal bara har ansvar för sin egen lilla jordglob, för annars skulle vi troligtvis dela trottoarer med seglivade reptiler. Jag har aldrig varit gladare över Bambis mammas öde än när jag ser hur ängsliga konkurrenterna kan vara när de är som sämst. Jag kan inte säga något annat än att allt i filmen är fruktansvärt. Möjligtvis med undantag för den tidigare nämnda sånge, och en sadistisk oneliner från Lillefot efter att han sett till att en grupp elakingar fallit mot ”döden”: ”Nä, men ser man på, de är fortfarande i grupp.” Nästan Commando-klass på den.
Fel som detta skulle aldrig accepterats på Lejonkungens klippavsats.
Bild och ljud
Filmen är 1.78:1 anamorfisk och medelbitraten är mycket hög, 9,1Mb/s. Med en bild på så många megabits per sekund är det märkligt att det vid ett par tillfällen faktiskt saknas information i bilden, vilket ni kan se ovan. Vad som vidare är märkligt är hur en film som är gjord direkt för DVD kan innehålla så mycket interlacing som denna utgåva gör. Som man kan begära av färsk animation är färgerna starka och fina och bilden är skarp, även om det är tydligt att Disney jobbar med betydligt smalare penslar. Om man är lättroad kan man ju glädja sig åt att jänkarnas utgåva är i pan & scan, men tjurig som jag är kan jag inte släppa igenom en ny Universal-film som inte ser bättre ut än så här.
Att ge ut en barnfilm helt utan textspår gör mig nästan förbannad, men jag kan glädja alla hörande barn med att utgåvans enda lilla ljuspunkt egentligen är en ljudpunkt. Hade jag varit på sämre humör skulle jag ha automatdiskvalificerat ett svenskt ljudspår med röster av klanen Wahlgren och Tommy Nilsson, men när allt annat är misär så köper jag det. Deras röster kommer fram bättre än du önskar, särskilt under de skönt märkliga sångerna. Annars utnyttjar det inte Dolby Digital 5.1-tekniken mer än att det separerar Pernilla, Niclas, Hans och Tommy från effekterna på ett habilt sätt.
Extramaterial
Jag skulle i normala fall aldrig kalla en tvingad Barbie-trailer innan filmen för extramaterial, men när tjejerna skattade högre åt den än huvudfilmen är jag väl så illa tvungen. Antar att de bara leker med lådan till den dyra julklappen också.
Sammanfattning
Lillefot söker efter Bärdalen.
