När Nawal Marwan dör får hennes två barn varsitt uppdrag. Jeanne ska lämna ett brev till deras far som de trodde var död och Simon ska lämna ett brev till deras bror som de inte visste fanns. Simon är bitter över sin uppväxt och vill inte befatta sig med breven. Därför blir det Jeanne som ensam får resa till sin mors hemland i Mellersta Östern för att ta reda på sin familjs förflutna.
Det avslöjas aldrig vilket land Nawal flytt ifrån och inbördeskriget hon varit ett offer för men det står klart att det är den religiösa fundamentalismen hos kristna och muslimer som varit kärnan i konflikten och Nawals hemlighet blir en spottloska i ansiktet på alla män som offrar kvinnor och barn för sina sjuka principers skull.
Ungefär halva filmen berättas genom Nawals ögon från tiden innan hon flydde till Kanada. Det är ett våldsamt förflutet hon lämnat bakom sig där hon levt i hederskultur och varit inblandad i politiska konflikter. Jeanne besöker samma platser som hennes mamma varit på cirka 30 år tidigare och försöker få ihop pusselbitarna som kan berätta hur hon ska hitta sin far och bror. Det är en väldigt fängslande resa regissören Denis Villeneuve bjuder med oss på som inte bara är ett krigs- och familjedrama. Även spänningen finns hela tiden närvarande och den redan intressanta historien kommer med en del oväntade vändningar under filmens gång. Den fungerar nästan som en deckare.
Kanske spänningen är en brist på sätt och vis. Missförstå mig rätt, jag skulle inte vilja ha filmen på något annat sätt, men filmens avrundning gjorde att jag efter filmen snarare tänkte att jag sett en smart film än en film som skildrade krigets vansinne, hederskulturer och hur framtida generationer påverkas av detta. Det spårar aldrig ur och blir smart på ett löjligt sätt, men ändå tillräckligt för att jag ska tänka "wow" eller "oj", en känsla som jag absolut inte hade haft innan dess.
Nawals hemlighet var nominerad till en Oscar för bästa utländska film förra året men fick se sig slagen av Susanne Biers Hämnden. Jag tyckte om den också men i jämförelse med det kanadensiska bidraget är kanske danskans film inte så imponerande. Skådespelarna gör alla bra ifrån sig och trots hemskheterna som skildras är fotot en fröjd att titta på. Nawals hemlighet är en film som alla borde kunna gilla. Bara för att de talar franska betyder det inte att den är gjord för den kulturella eliten. Oavsett om man gillar krigsfilmer, fängelsedramer, thrillers eller vanliga snackdramer bör man hitta någonting man gillar i den. Om man inte gör det har man nog något problem på den emotionella planet.
