Filmen
Handlingen är väldigt okomplicerad. Chris Taylor (Sheen) är en ung grabb som frivilligt tagit värvning och hamnar mitt i hetluften i Vietnam. Där får han vara med om allting som oräkneliga unga män fick vara med om och heller aldrig kommer att glömma. Som om det inte vore nog med fiendens ständiga närvaro råder det även inre slitningar i gruppen; Sgt. Barnes (Berenger) och Sgt. Elias (Dafoe) har skilda meningar om alltifrån vad ett människoliv är värt till hur man behandlar sina soldater, och plutonen delas upp i två läger som stöder varsin part. Frågan man ställer sig är kanske inte om huvudpersonen kommer att överleva, utan snarare vad som kommer att vara kvar av honom om han överlever.

Hur är Plutonen som film då? Lever den upp till sina ambitioner om realism? Svaret måste bli ja. Med undantag för inledningsscenen i Rädda Menige Ryan måste Plutonen vara den krigsfilm jag sett som mest osminkat skildrar krigets fasor. Apocalypse Now är fortfarande utan tvekan den bästa krigsfilmen som gjorts, trots att den mer är krigsopera än en rakt igenom realistisk skildring. Men det vore också konstigt om inte Oliver Stone hade lyckats visa hur Vietnamkriget såg ut på ett trovärdigt sätt; han var nämligen själv där som tjugoettåring. Hela filmen är baserad på hans egna upplevelser och personer som han själv träffade i de fyra olika plutonerna han tjänstgjorde i, och frågan är om man inte kan se Plutonen som hans terapiarbete. Stone säger själv att han gick med själmordstankar när han kom tillbaka från kriget och var tvungen att göra någonting åt saken. När han på kommentarspåret med ett stort lugn kan berätta om allting han var med om tror jag att det beror på att han till viss del har lyckats lägga det bakom sig. Som sagt är allting baserat på regissörens egna upplevelser, och för att allting skulle bli så verklighetstroget som möjligt tog Stone hjälp av Dale Dye – erfaren militär och Vietnamveteran – som teknisk rådgivare. Resultatet är en rak och medryckande film med mycket bra skådespelarinsatser, som trots en del storslagna scener och välgjorda specialeffekter aldrig slutar fokusera på den enskilda människan och de påfrestningar som hon kan utsättas för. Det man aldrig får glömma bort att det man ser i filmen hände på riktigt. Inte bara en gång, utan om och om igen under flera års tid.

Bild
Som med så många DVD-utgåvor är bilden mycket medelmåttig de första minuterna, med repor och dålig kontrast som stör en hel del. Men det dröjer inte länge förrän det blir bättre, och jag är i stort imponerad av bilden. Prickar och repor förekommer mer och mer sällan allteftersom filmen fortlöper, och även kontrasten blir bättre. Just kontrasten är viktig eftersom praktiskt taget hela filmen utspelas i djungeln, och oftast under natten eller andra dåligt upplysta förhållande. Men på den punkten klarar sig Plutonen mycket bra eftersom det svarta är riktigt svart och detaljer inte faller bort i de mörka partierna. Gröna färger är naturligtvis de som förekommer mest, och DVD-utgåvan återger djungeln naturligt. Den anamorfiska bilden tar hand om detaljerna tillfredsställande, så man kan tyvärr inte undvika att se svettdropparna på de slitna soldaterna. Det man kan anmärka på är att vissa av scenerna som utspelas på dagen kan kännas en smula gryniga, men faktum är att jag inte är säker på om det var regissörens intentioner eller ej.

Ljud
Ljudet är bra, men tyvärr når det inte upp i samma klass som utgåvans andra aspekter. Det tar ett tag innan surroundhögtalarna kommer igång, något som är synd med tanke på att djungeln är som gjord för atmosfärljud i de bakre kanalerna. Emellanåt är det mycket bra – som när ett ihållande regn omsluter lyssningspositionen – men mixningen är ofta alldeles för framtung. Balansen mellan de tre främre högtalarna är även den bra mellan varven med en del direktionella effekter, men ibland är det lite ”monokänsla” över det hela. Den sista anmärkningen är på öppenheten och dynamiken i stridsscenerna, som tyvärr inte kan mäta sig med dagens produktioner. Det känns helt enkelt lite för instängt för att övertyga till fullo. Glöm bara inte bort att betyget sex står för ”bra” hos mig, så ljudet är följaktligen bra även om det inte når upp till några högre höjder. Plus i kanten för bra musik.

Extramaterial
Här finns både kvalitet och kvantitet. Biotrailern (anamorfisk), tre TV-trailers, en trailer för filmen Salvador och två bildgalleri (ett från inspelningen och ett med affischer) finns att tillgå. Det som utgör behållningen är dock dokumentären och de två kommentarspåren (som av någon anledning inte nämns på baksidan av fodralet). Till den 50 minuter långa dokumentären ”Tour of the Inferno” har man lyckats samla skådespelarna och filmskaparna till en hel del intressanta intervjuer som sedan klippts ihop med arkivfilmer och delar ur Plutonen. Dokumentären får ett plus för att den kan ses med engelsk text, men det hade ju varit ännu bättre om också den svenska textningen fungerat. Av kommentarspåren gillar jag nog det med Oliver Stone mest. Där varvas en del filmtekniskt snack med hur scenerna förhåller sig till hans egna upplevelser i Vietnam. Jag har hört bättre kommentarspår, men det höjer sig definitivt över genomsnittet. Det andra kommentarspåret bjuder på Captain Dale Dyes stämma, och han låter lustigt nog väldigt mjuk för att ha flera decennier i militären bakom sig. Han bjuder på intressanta och underhållande anekdoter från inspelningen, jämför rekvisita med verkligheten och berättar gärna om träningslägret som skådespelarna utsattes för innan filminspelningen började. Sist men inte minst får man med ett åttasidigt instick med snygga bilder och lovord om filmen. Det enda som fattas för betyget tio är lite bortklippta scener eller dylikt.

Sammanfattning
Det här är en mycket bra utgåva av en mycket bra film. Om man tycker om krigsfilmer är den ett måste i samlingen, och om man är lite yngre och tycker att Rädda Menige Ryan är den bästa krigsfilmen som gjorts måste man se Plutonen (som spöar den förstnämnda filmen när som helst). Och jag vill inte höra några ursäkter, eller som en karaktär säger i filmen: ”Excuses are like assholes, everybody’s got one!”