Filmen
Den som vill läsa om handlingen gör klokt i att ta en titt på Daniel Lundhs recension. Filmer som kryper under skinnet på en är inte vanliga, åtminstone inte i skräcksammahang; där rör det sig mer om att få åskådaren att hoppa till genom överraskning. Psykologiska rysare i stil med Rosemary’s Baby, Don’t Look Now och Dead Ringers känns nästan vanligare än skräckisar med rysartendenser, just därför blir jag så otroligt glad när det då och då kommer rullar som gör mig helt förstörd. The Blair Witch Project, The Shining, The Others, Kairo och Snuff Movie (Thesis) är några av de få filmer som skrämt upp mig, men att säga att Ringu gjorde mig rädd är en grov underdrift! Jag sov inte ordentligt på två nätter, och jag förstod vad en av karaktärerna i Blair Witch menar när hon säger at hon varken vågar ha ögonen öppna eller stängda!

Det är mycket möjligt att folk blir besvikna när jag trissar upp förväntningarna på det här sättet, men jag tycker att Ringu är värd allt beröm. Filmen är väldigt lugnt berättad, med små händelser inlagda som hela tiden driver utvecklingen framåt. På det sättet fungerar detektivupplägget fint, eftersom fler detaljer som drar åskådaren djupare in i handlingen hela tiden uppdagas. I mitt tycke ligger Ringus styrka främst i två faktorer. Dels på ljudplanet, där Hollywood har en hel del att lära av asiaterna, med gäckande effekter, skrapljud och isande slingor; dels i det väl avvägda tempot, som gör att åskådaren sitter i ett skruvstäd som dras åt allt hårdare tills man slutligen tillintetgörs av klimaxet. Ibland är ”less more”, vilket verkligen bevisas i den här filmen. Jag har ännu inte sett den amerikanska nyinspelningen The Ring, så tills vidare håller Ringu lätt titeln som ”den mest skrämmande filmen jag sett”.

Bild
Visserligen rör det sig inte om perfekt bildkvalité, men om man jämför med den engelska är det helt underbart. Repor förekommer knappt, medan svärta, kontrast och de jordnära färgerna återges hur bra som helst i en skarp överföring. Det enda som gör att betyget inte kommer upp i en åtta är en tendens till posterization-artefakter i grynigheten. Men som sagt är det en dramatisk förbättring jämfört med Tartan-släppet, där repor, inbränd text, samt en blåtonad, blaskig och suddig bild med dålig svärta i mitt tycke inte förtjänar mer än 5/10 i betyg. Jag har inte tittat på den svenska versionen, men med tanke på recensionen var inte heller den mycket att hurra för.

Ljud
Även ljudet är fräschare, tidigare har mig veterligen 5.1-ljud bara funnits på den japanska, otextade utgåvan. Visst, det är ingen dramatiskt aktiv mix, men den fyller sin funktion väl. Talet är tydligt, och när det väl händer någonting i form av musik eller effekter blir surroundhögtalarna – och ibland basen – aktiva med ljud. Ute på havet skvalpar vågorna mysigt ur de bakre högtalarna, så atmosfärljud förekommer också. Jag jämförde en sekvens med det medföljande 2.0-surroundspåret, men 5.1 hade något mer kraft, klarhet och öppenhet. Om man ska jämföra känns det inte som om den engelska utgåvans 2.0-spår kommer upp i samma klass som Dolby Digital 5.1-spåret här, även om skillnaden inte är lika stor som på bildkvalitén.

Extramaterial
Detta är den enda dåliga punkten, visserligen är det inte godkänt på det engelska släppet heller, men där fick man i alla fall något. Här är det trailers för hela slanten, precis som på det svenska släppet. The Ring, 8 Mile, Empire (WS, 2.0) och Catch Me If You Can (16:9, 5.1) får samsas om utrymmet. Menyerna är faktiskt mesigare än på den engelska utgåvan, men å andra sidan slipper man alla spoilers som fanns där.

Sammanfattning
Ringu rekommenderas till alla som gillar at bli skrämda då och då, vad gäller utgåvan är det ingen som helst tvekan om saken – skippa den engelska och svenska och köp den här istället!